Full download solution manual or testbank at testbankdeal.

com

Microeconomics 9th Edition Colander Test Bank

https://testbankdeal.com/product/microeconomics-9th-edition-
colander-test-bank/

OR CLICK HERE

DOWNLOAD NOW

Download more solution manual or test bank from https://testbankdeal.com

Instant digital products (PDF, ePub, MOBI) available
Download now and explore formats that suit you...

Microeconomics 9th Edition Colander Solutions Manual

https://testbankdeal.com/product/microeconomics-9th-edition-colander-
solutions-manual/

testbankdeal.com

Microeconomics 10th Edition Colander Test Bank

https://testbankdeal.com/product/microeconomics-10th-edition-colander-
test-bank/

testbankdeal.com

Microeconomics 10th Edition Colander Solutions Manual

https://testbankdeal.com/product/microeconomics-10th-edition-colander-
solutions-manual/

testbankdeal.com

Hazard Mitigation in Emergency Management 1st Edition

Islam Test Bank

https://testbankdeal.com/product/hazard-mitigation-in-emergency-
management-1st-edition-islam-test-bank/

testbankdeal.com
Organic Chemistry Principles and Mechanisms 2nd Edition
Karty Test Bank

https://testbankdeal.com/product/organic-chemistry-principles-and-
mechanisms-2nd-edition-karty-test-bank/

testbankdeal.com

Global Business Today 10th Edition Hill Test Bank

https://testbankdeal.com/product/global-business-today-10th-edition-
hill-test-bank/

testbankdeal.com

Business Ethics Case Studies and Selected Readings 7th

Edition Jennings Test Bank

https://testbankdeal.com/product/business-ethics-case-studies-and-
selected-readings-7th-edition-jennings-test-bank/

testbankdeal.com

Anatomy And Physiology 9th Edition Patton Solutions Manual

https://testbankdeal.com/product/anatomy-and-physiology-9th-edition-
patton-solutions-manual/

testbankdeal.com

Research Methods 8th Edition McBurney Test Bank

https://testbankdeal.com/product/research-methods-8th-edition-
mcburney-test-bank/

testbankdeal.com
Principles of Economics 7th Edition Gottheil Test Bank

https://testbankdeal.com/product/principles-of-economics-7th-edition-
gottheil-test-bank/

testbankdeal.com
 Chapter 09

Comparative Advantage, Exchange Rates, and Globalization

True / False Questions

1. The United States has a trade deficit when the value of the goods and services we import
exceeds the value of the goods and services we export.

True False

2.

We can conclude from the table shown that Spain has a comparative advantage in the
production of tables.

True False

3.

We can conclude from the table shown that Morocco has a comparative advantage in the
production of tables.

True False

9-1
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
4. A currency has depreciated in value if it takes more of a foreign currency to buy it.

True False

5. Economic models take into account the effect of trade on the distribution of income.

True False

6. People with intellectual property rights are on the low end of the income distribution that is
created from globalization.

True False

7. Manufacturing wages have risen significantly for 20 years.

True False

8. The more competition there is in international trade, the larger the traders' proportion of the
gains from trade.

True False

9. Smaller countries tend to get a larger share of the gains from trade than do larger countries.

True False

10. If Americans demand goods produced in Mexico, it leads to a demand for Mexican pesos and
a supply of U.S. dollars on the foreign exchange market.

True False

9-2
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
Multiple Choice Questions

11. Suppose foreign shrimp prices drop by 32 percent and importers gain a 90 percent market
share. From this information, what would economists strongly suspect about this industry?

A. Foreigners have a comparative advantage in shrimping.

B. Americans have a comparative advantage in shrimping.

C. Foreign sellers probably are colluding on price to maximize profits.

D. The large sales of foreigners indicate that they are better strategic bargainers than
Americans are.

12. Immediately after World War II, the United States ran trade:

A. deficits and was an international lender.

B. deficits and was an international borrower.

C. surpluses and was an international lender.

D. surpluses and was an international borrower.

13. The balance of trade measures the:

A. difference between the value of imports and that of exports.

B. share of U.S. imports coming from various regions of the world.

C. share of U.S. exports going to various regions of the world.

D. exchange rate needed to make imports equal exports.

9-3
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
14. The U.S. balance of trade has:

A. shown a surplus since the 1980s.

B. been in deficit since the 1980s.

C. gone from a surplus in the 1980s to a deficit in the 1990s and back to a surplus since 2000.

D. gone from a deficit in the 1980s to a surplus in the 1990s and back to a deficit since 2000.

15. When a country runs a trade deficit, it does so by:

A. borrowing from foreign countries or selling assets to them.

B. borrowing from foreign countries or buying assets from them.

C. lending to foreign countries or selling assets to them.

D. lending to foreign countries or buying assets from them.

16. When a country runs a trade surplus, it will:

A. borrow from foreign countries or sell assets to them.

B. borrow from foreign countries or buy assets from them.

C. lend to foreign countries or sell assets to them.

D. lend to foreign countries or buy assets from them.

9-4
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
17.

Refer to the table shown. From this table we can conclude that:

A. France has a comparative advantage in both goods.

B. France has a comparative advantage in wine and Germany has a comparative advantage in
electric generators.

C. Germany has a comparative advantage in wine and France has a comparative advantage in
electric generators.

D. Germany has a comparative advantage in both goods.

18.

Refer to the table shown. From this table we can conclude that if the two countries trade with
each other, it is most likely that:

A. France exports both goods to Germany.

B. Germany exports both goods to France.

C. France exports wine to Germany and imports electric generators from Germany.

D. France exports electric generators to Germany and imports wine from Germany.

9-5
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
19. Countries can expect to gain from international trade as long as they:

A. keep production diversified.

B. specialize according to their comparative advantage.

C. produce only those goods for which they have a relatively high opportunity cost.

D. use trade restrictions to reduce competition for domestic producers.

20. Specialization according to comparative advantage means that a country is producing the
goods:

A. that it wants to consume.

B. for which it has a relatively high opportunity cost.

C. for which it has a relatively low opportunity cost.

D. that it can produce at zero cost.

21. Globalization represents:

A. a return to isolationism.

B. the opposite of isolationism.

C. the economic complement of political isolationism.

D. the political complement of economic isolationism.

9-6
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
22. Assume that in Canada the opportunity cost of producing one television set is two bushels of
wheat. Assume that in the United States the opportunity cost of producing one bushel of
wheat is two television sets. If these two countries specialize according to comparative
advantage and then trade with each other:

A. Canada will export both televisions and wheat.

B. Canada will export wheat and import televisions.

C. the United States will export wheat and import televisions.

D. the United States will export both televisions and wheat.

23. Assume that in Canada the opportunity cost of producing one television set is two bushels of
wheat. Assume that in the United States the opportunity cost of producing one bushel of
wheat is two television sets. If these two countries specialize according to comparative
advantage and then trade with each other:

A. Canada will import both televisions and wheat.

B. Canada will import wheat and export televisions.

C. the United States will import wheat and export televisions.

D. the United States will import both televisions and wheat.

24. A nation's comparative advantage in the production of an item is determined by:

A. which country has already specialized in the production of the item.

B. the total and marginal costs of producing the item.

C. the opportunity cost of producing the item relative to a trading partner's opportunity cost.

D. wage rates and other input costs.

9-7
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
25. If nations trade on the basis of comparative advantage:

A. a nation usually can gain from trade only at the expense of its trading partners.

B. exporting nations gain from trade and importing nations lose.

C. importing nations gain from trade and exporting nations lose.

D. all trading partners can gain from trade.

26. At one time, most of the cars produced in Mexico were sold in Mexico. Today, however,
Mexico both exports and imports cars. How can comparative advantage explain these data?

A. It cannot; comparative advantage predicts that a country either exports a product or

imports it, not both.

B. The pattern is not due to comparative advantage but to government restrictions on

production.

C. Mexico has a comparative disadvantage in automobiles.

D. Mexico specializes in the production of high-end cars, which it exports, and imports low-
end cars that can be produced at lower cost elsewhere.

9-8
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
27. Production Possibility Schedules for Two South Pacific Island Nations

Refer to the table shown. In Kiribati, the opportunity cost of producing one mango (in terms
of coconuts) is:

A. 0.

B. 1/4.

C. 4.

D. 400.

28. Production Possibility Schedules for Two South Pacific Island Nations

Refer to the table shown. In Tuvalu, the opportunity cost of producing one coconut (in terms
of mangoes) is:

A. 0.

B. 1/3.

C. 3.

D. 400.

9-9
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
29. Production Possibility Schedules for Two South Pacific Island Nations

Refer to the table shown. A comparative advantage in the production of mangoes is held by:

A. Kiribati.

B. Tuvalu.

C. both countries.

D. neither country.

30. Production Possibility Schedules for Two South Pacific Island Nations

Refer to the table shown. A comparative advantage in the production of coconuts is held by:

A. Kiribati.

B. Tuvalu.

C. both countries.

D. neither country.

9-10
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
31. Production Possibility Schedules for Two South Pacific Island Nations

Refer to the table shown. Which of the following statements is true?

A. Gains from trade are possible for both countries.

B. Only Kiribati will benefit from trade with Tuvalu.

C. Only Tuvalu will benefit from trade with Kiribati.

D. No gains from trade are possible for either Kiribati or Tuvalu.

32. The country with a comparative advantage in the production of good X is the one that:

A. has the greatest technical efficiency in producing good X.

B. has the greatest supply of the natural resources used in producing good X.

C. can produce good X with the least labor.

D. can produce good X at the lowest opportunity cost.

9-11
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
33.

Refer to the table shown. Botswana's opportunity cost of producing nickel (in terms of gold)
is:

A. 3/5.

B. 5/3.

C. 60.

D. 100.

34.

Refer to the table shown. A comparative advantage in the production of gold is held by:

A. Zimbabwe.

B. Botswana.

C. neither country.

D. both countries.

9-12
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
35.

Refer to the table shown. In this example:

A. there are gains from trade for Botswana.

B. there are gains from trade for Zimbabwe.

C. there are gains from trade for both countries.

D. there are no possible gains from trade.

36. If the United States were to stop trading with other nations, economists would predict that in
the long run the United States would end up with:

A. more jobs.

B. lower prices.

C. a higher standard of living.

D. a lower standard of living.

9-13
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
37.

Refer to the graph shown. We can conclude from the diagram that:

A. Graustark has a comparative advantage in both goods.

B. Norstrilia has a comparative advantage in both goods.

C. Norstrilia has a comparative advantage in manufacturing and Graustark has a comparative

advantage in agriculture.

D. Norstrilia has a comparative advantage in agriculture and Graustark has a comparative

advantage in manufacturing.

9-14
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
38.

Refer to the graph shown. We would expect that if the two countries trade with each other
(and neither trades with the rest of the world):

A. Norstrilia will export manufactured goods and Graustark will export agricultural goods.

B. Norstrilia will export agricultural goods and Graustark will export manufactured goods.

C. Norstrilia will export both goods to Graustark, which will have a permanent trade deficit.

D. Graustark will export both goods to Norstrilia, which will have a permanent trade deficit.

9-15
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
39.

Refer to the graph shown. Given these production possibility curves, you would suggest that:

A. Country A should specialize in widgets and Country B in wadgets.

B. No trade should take place.

C. Country A should specialize in wadgets and Country B in widgets.

D. Both countries should produce an equal amount of each.

9-16
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
40.

Refer to the graph shown. The graph demonstrates Saudi Arabia's and the United States'
production possibility curves for widgets and wadgets. Given these production possibility
curves, you would suggest that:

A. Saudi Arabia specialize in widgets and the United States in wadgets.

B. No trade should take place.

C. Saudi Arabia specialize in wadgets and the United States in widgets.

D. Both countries should produce an equal amount of each.

41. If a nation has a comparative advantage in the production of good X then:

A. It can produce good X at the lowest opportunity cost.

B. It will import good X.

C. It can produce more of good X than any other nation.

D. The opportunity cost of producing an additional unit of good X is greater than for any other
nation.

9-17
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
42. A widget has an opportunity cost of 4 wadgets in Saudi Arabia and 2 wadgets in the United
States. Given these opportunity costs, you would suggest that:

A. Saudi Arabia specialize in widgets and the United States in wadgets.

B. No trade should take place.

C. Saudi Arabia specialize in wadgets and the United States in widgets.

D. Both countries should produce an equal amount of each.

43. Country A's cost of widgets is $4.00 and cost of wadgets is $8.00. Country B's cost of widgets
is 8 euros and cost of wadgets is 16 euros. Which of the following would you suggest?

A. Country A should specialize in widgets and Country B in wadgets.

B. Trade of widgets for wadgets would not benefit the countries.

C. Country A should specialize in wadgets and Country B in widgets.

D. Both countries should produce an equal amount of each.

44. In considering the distribution of the gains from trade:

A. Smaller countries usually get a larger proportion of the gains from trade.

B. Larger countries usually get a larger proportion of the gains from trade.

C. The gains are generally split equally between small and large countries.

D. No statement can be made about the general nature of the split.

9-18
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
45. The analysis of international trade suggests that trading companies earn higher than normal
profits in:

A. the long run but not in the short run.

B. the short run but not in the long run.

C. both the short run and the long run.

D. neither the short run nor the long run.

46. The U.S. textile industry is relatively small because the United States imports most of its
clothing. A clear result of the importation of clothing is that:

A. there is less variety available than there would be without imports.

B. the quality of clothing is lower than it would be without imports.

C. the price of clothing is higher than it would be without imports.

D. the price of clothing is lower than it would be without imports.

47. Which of the following statements correctly summarizes a difference between the layperson's
and the economist's views of the net benefits of trade?

A. Economists often argue that the gains from trade in the form of low consumer prices tend
to be widespread and not easily recognizable while the costs in jobs lost tend to be
concentrated and readily identifiable.

B. Economists often argue that most U.S. jobs are at risk of outsourcing while laypeople
intuitively recognize that inherent in comparative advantage is that each country has a
comparative advantage in the production of some good.

C. Economists focus on trade in manufactured goods while laypeople also focus on trade
involving the services of people who manage the trade.

D. Economists most often argue that the costs of trade outweigh the benefits while laypeople
often argue that the benefits of trade outweigh the costs.

9-19
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
48. In the United States, globalization has caused workers in the education, healthcare, and
government sectors to face:

A. Lower wages.

B. Higher prices on consumer goods.

C. Little or no downward pressure on their wages.

D. Longer hours to compete with the higher production levels abroad.

49. When Ross Perot ran for president as a third party candidate in 1992, he argued that free
trade with Mexico would result in massive job losses in the United States because Mexican
wages were so low. Which of the following is the best explanation of why few economists
agreed with Perot?

A. Economists did not believe that any jobs would be lost in the United States.

B. Economists believed that the U.S. unemployment rate would rise.

C. Although economists agreed that in some areas the United States would lose jobs, they
expected that the United States would gain jobs in other areas.

D. Although economists predicted that unemployment would rise, the increased profits of
corporations would raise stock prices enough to compensate for the lost jobs.

50. Economists and laypeople see the pros and cons of international trade in different ways.
Which of the following is one of those ways?

A. Laypeople enjoy the benefits of trade in terms of lower consumer prices.

B. Laypeople believe in the law of one price and economists do not.

C. Laypeople tend to think of foreign trade only in terms of manufactured goods.

D. Laypeople recognize that the United States has a comparative advantage in services.

9-20
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
51. The loss of jobs due to international trade is often:

A. more visible than the decline in consumer prices due to international trade.

B. less visible than the decline in prices due to international trade.

C. greater than the benefit of trade in the form of decline in prices.

D. spread across all sectors while decline in prices is concentrated in one sector.

52. When considering outsourcing, most laypeople:

A. recognize its benefits to raising foreign wages.

B. oppose it because of the visible loss of jobs.

C. support it because they enjoy lower consumer prices.

D. recognize it frees resources for other jobs for which the U.S. has a comparative advantage.

53. Most economists:

A. focus on the costs of international trade and discount its benefits in lower consumer
prices.

B. include the effects of trade on the distribution of income.

C. recognize both the costs of international trade in lost jobs and the benefits in terms of
lower prices.

D. support free trade because it raises the wages of those in countries who can hardly meet
their basic needs.

9-21
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
54. Most laypeople:

A. fear that the United States is losing its comparative advantage in all goods.

B. don't see the effect of trade on the distribution of income.

C. recognize both the costs of international trade in lost jobs and the benefits in terms of
lower prices.

D. recognize that if China has a comparative advantage in one good, the United States has a
comparative advantage in another good.

55. The fact that the United States has a trade deficit means that:

A. the United States is producing more than it is consuming.

B. foreign countries can have comparative advantages in all goods.

C. foreign countries can have comparative advantages in more goods compared to the United
States.

D. the United States is lending more to foreign countries than it is borrowing from foreign
countries.

56. When countries decide they will no longer buy U.S. assets or lend to the United States:

A. adjustments will be set in motion to equalize comparative advantages.

B. adjustments will be set in motion so that the U.S. has more comparative advantages.

C. the United States can begin to run a trade deficit.

D. The is no reason foreign countries will not want to buy more U.S. assets than the U.S. buys
of foreign assets.

9-22
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
57. Economists:

A. are not concerned with the distributional effects of trade.

B. cannot measure the distributional effects of trade.

C. do not generally include the distributional effects of trade in their models.

D. disagree with laypeople that the distributional effects of trade are important.

58. What percent of all jobs in the United States are in manufacturing?

A. 10 percent.

B. 30 percent.

C. 50 percent.

D. 70 percent.

59. Which of the following puts downward pressure on U.S. manufacturing wages?

A. A declining value of the dollar.

B. Rising foreign wages.

C. Technological innovation.

D. Immigration.

60. The group that benefited the most from international trade has been people who:

A. financed international trade.

B. managed firms.

C. owners of firms.

D. No one has benefited.

9-23
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
61. Workers in education, health care and government sectors have:

A. seen their incomes fall just like in manufacturing.

B. been mostly hurt from globalization.

C. benefited from globalization in terms of lower consumer prices.

D. been hurt because the sector has been shrinking.

62. In the United States globalization has:

A. played a significant role in growing income disparity because some sectors have benefited
and others have not.

B. played little role in growing income disparity because all Americans are consumers who
have enjoyed lower prices.

C. played a significant role in growing income disparity because foreign workers' incomes
have risen.

D. played little role in growing income disparity because while some jobs were lost, the gain
in jobs balanced out those that were lost.

63. On average, globalization has:

A. been insignificant.

B. left Americans no better or not worse off.

C. hurt Americans.

D. benefited Americans.

9-24
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
64. Why are the gains from trade often difficult to recognize?

A. The United States does not keep accurate records of employment.

B. The gains are spread out over a wide variety of goods and consumers.

C. There are no gains from trade.

D. The gains are in services, which are difficult to measure.

65. The decline in the price of American goods is due in part to:

A. agglomeration effects of firms.

B. declines in productivity.

C. trade barriers that allow domestic firms to lower prices.

D. globalization and increased trade.

66. A common economically unfounded fear held by laypeople is that:

A. globalization will result in the United States losing most jobs because wages are so much
higher in the United States.

B. globalization will result in dramatically higher prices because most services will be
outsourced.

C. the United States has a comparative advantage in the production of all goods.

D. a U.S. trade surplus will result in a dramatically lower dollar.

67. The United States imports:

A. only manufactured goods.

B. only services.

C. neither manufactured goods nor services.

D. both manufactured goods and services.

9-25
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
68. How are goods manufactured in other countries creating jobs in the United States?

A. People whose jobs were outsourced are now discouraged workers.

B. U.S. firms are specializing in managing the trade of these goods.

C. Foreign countries are importing U.S. natural resources.

D. People who have lost jobs have more time to shop and therefore increase demand for
goods.

69. The text mentions 10 sources of U.S. comparative advantage. Which of the following is not
one of them?

A. A large military

B. Skills of the labor force

C. A stable government

D. An extensive physical and technological infrastructure

70. The text mentions 10 sources of U.S. comparative advantage. Which of the following is not
one of them?

A. Wealth from past production

B. The fact that English is the international language of business

C. A high ratio of lawyers to the population

D. Extensive natural resources

9-26
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
71. The text mentions 10 sources of U.S. comparative advantage. Which of the following is not
one of them?

A. Wealth from past production

B. The fact that English is the international language of business

C. U.S. natural resources

D. Weak environmental protection laws

72. The text mentions 10 sources of U.S. comparative advantage. Which of the following is not
one of them?

A. Wealth from past production

B. The fact that English is the international language of business

C. A substantial policy to limit immigration

D. Extensive natural resources

73. The text mentions 10 sources of U.S. comparative advantage. Which of the following is not
one of them?

A. Relatively open immigration laws

B. Religious diversity

C. Skills of the U.S. labor force

D. A large stock of intellectual property rights

9-27
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
74. One of the 10 sources of U.S. comparative advantage mentioned in the text is:

A. religious diversity.

B. a large military.

C. a high ratio of lawyers to the population.

D. stable U.S. government institutions.

75. When people talk about U.S. intellectual property rights, what are they talking about?

A. The existence of high-quality educational institutions such as the Ivy League schools

B. Ideas and knowledge protected by patents and copyrights

C. The human capital of the U.S. labor force

D. The abstract nature of ownership in corporate organizations

76. The text calls the type of comparative advantage that is not easily changed, such as climate:

A. stable comparative advantage.

B. inherent comparative advantage.

C. equilibrium comparative advantage.

D. permanent comparative advantage.

77. The text refers to the type of comparative advantage that can be gained or lost because of
changes in skills of workers or types of capital as:

A. unstable comparative advantage.

B. transferable comparative advantage.

C. nonequilibrium comparative advantage.

D. temporary comparative advantage.

9-28
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
78. When comparative advantage is based on transferable factors, the law of one price tends to:

A. erode the advantage away.

B. amplify the advantage.

C. stabilize the advantage.

D. make the advantage into an inherent comparative advantage.

79. Transferable comparative advantages are:

A. Based on factors that are relatively unchangeable.

B. Based on factors that can change relatively easily.

C. Becoming more like inherent comparative advantages with technological innovations.

D. Rarely eroded over time.

80. Which of the following is eroding the U.S. comparative advantage?

A. The spread of technology.

B. The law of one price.

C. A depreciating dollar.

D. Intellectual property rights.

81. What economists call the law of one price depends on:

A. government action.

B. people seeking to exploit profit opportunities.

C. random chance.

D. the inertia effect.

9-29
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
82. The price of an acre of land in rural Nevada is a few hundred dollars. The price of an acre of
land in downtown New York is many millions of dollars. How does the law of one price
explain this difference?

A. It cannot; there are unexplainable exceptions to the law of one price.

B. It suggests that in the long run price of land will be equalized regardless of location.

C. The law of one price depends on the mobility of resources, but location by its very nature
cannot be mobile.

D. The law of one price applies only to resources involved in international trade.

83. Suppose that the U.S. dollar buys 100 Japanese yen, gold costs $500 per ounce in New York,
and gold costs 20,000 yen per ounce in Tokyo. What does the law of one price predict will
happen?

A. Nothing will happen.

B. Traders will avoid the U.S. market and exchange only in Tokyo, where the price of gold is
lower.

C. Traders will buy gold in the United States and sell it in Japan.

D. Traders will buy gold in Japan and sell it in the United States.

84. The foreign exchange rate is the rate at which:

A. taxes are imposed on foreign imports.

B. foreign good are traded between domestic consumers.

C. one country's currency can be traded for another country's currency.

D. immigrants are exchanged between countries.

9-30
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
85. If the euro rises in price, it becomes:

A. cheaper for Americans to buy European products and cheaper for Europeans to buy
American products.

B. cheaper for Americans to buy European products but more expensive for Europeans to buy
American products.

C. more expensive for Americans to buy European products but cheaper for Europeans to buy
American products.

D. more expensive for Americans to buy European products and more expensive for
Europeans to buy American products.

86. If 1 Canadian dollar costs 0.60 U.S. dollar, 1 U.S. dollar costs:

A. 0.40 Canadian dollar.

B. 0.60 Canadian dollar.

C. 1.40 Canadian dollars.

D. 1.67 Canadian dollars.

87. The Mexican demand for American goods leads to:

A. the demand for Mexican pesos and the supply of U.S. dollars on the foreign exchange
market.

B. the demand for U.S. dollars and the demand for Mexican pesos on the foreign exchange
market.

C. the demand for U.S. dollars and the supply of Mexican pesos on the foreign exchange
market.

D. the demand for U.S. dollars and the supply of U.S. dollars on the foreign exchange market.

9-31
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
88. If civil war broke out in China, causing interest rates and income to drop:

A. the demand for yuan would decrease and the supply of yuan would increase.

B. the demand for yuan would increase and the supply of yuan would increase.

C. the demand for yuan would decrease and the supply of yuan would decrease.

D. the demand for yuan would increase and the supply of yuan would decrease.

89.

In the graph below, the value of the dollar is:

A. appreciating because the dollar buys more yuan.

B. depreciating because the dollar buys more yuan.

C. appreciating because the dollar buys fewer yuan.

D. depreciating because the dollar buys fewer yuan.

9-32
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
90.

All of the following would cause the yen (currency of Japan) to appreciate except:

A. the discovery of a vegetable only grown in Japan that could be used as biofuel.

B. increased interest rates on Japanese financial assets.

C. a decrease in Japanese income.

D. a new, global trend for Japanese sushi.

91. Americans buying Japanese cars:

A. demand U.S. dollars and supply Japanese yen.

B. demand U.S. dollars and demand Japanese yen.

C. supply U.S. dollars and demand Japanese yen.

D. supply both U.S. dollars and Japanese yen.

92. The foreign exchange market is the market in which:

A. foreigners buy U.S. real estate.

B. foreign stocks and bonds are bought and sold.

C. ideas from different countries are exchanged.

D. currencies of different countries are bought and sold.

9-33
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
93. Which of the following exchange rates between the dollar and the peso would a Mexican
buyer of American goods most prefer?

A. $0.25 = 1 peso

B. $0.20 = 1 peso

C. $0.15 = 1 peso

D. $0.05 = 1 peso

94. In a foreign exchange market diagram with dollars per peso on the vertical axis, the quantity
of __________ would be on the horizontal axis and the U.S. demand for Mexican goods would
help to determine the __________ curve.

A. dollars; demand

B. dollars; supply

C. pesos; demand

D. pesos; supply

95. If the U.S. dollar appreciates against the Japanese yen:

A. U.S. goods will be cheaper for Japanese consumers.

B. Japanese goods will be more expensive in the United States.

C. the U.S. dollar will buy fewer Japanese yen.

D. Japanese goods will be cheaper in the United States.

9-34
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
96. The supply of euros on the foreign exchange market slopes:

A. upward because European consumers buy fewer foreign goods when the value of the euro
decreases.

B. upward because European consumers buy more foreign goods when the value of the euro
decreases.

C. downward because European consumers buy fewer foreign goods when the value of the
euro decreases.

D. downward because European consumers buy more foreign goods when the value of the
euro decreases.

97. The demand for euros on foreign exchange markets slopes:

A. upward because foreign consumers buy fewer European goods when the value of the euro
increases.

B. upward because foreign consumers buy more European goods when the value of the euro
increases.

C. downward because foreign consumers buy fewer European goods when the value of the
euro increases.

D. downward because foreign consumers buy more European goods when the value of the
euro increases.

9-35
© 2013 by McGraw-Hill Education. This is proprietary material solely for authorized instructor use. Not authorized for sale or distribution
in any manner. This document may not be copied, scanned, duplicated, forwarded, distributed, or posted on a website, in whole or part.
 Another Random Document on
Scribd Without Any Related Topics
 “Du kör så fort som möjligt ... du kör den närmaste vägen till rue
S:t-Etienne.“
“Ja, till rue S:t-Etienne.“
“Och der stannar du.“
“Skall jag köra ända fram?“
“Du stannar vid hörnet af rue des Fossés och rue S:t-Etienne.“
“Jaså, jag stannar der?“
“Ja, och der får du vidare order.“
“Af baronen?“
“Ja, af baronen.“
“Du glömmer nu ingenting af hvad jag sagt dig?“
“Nej, monseigneur.“
“Godt! lyckas allt väl, så är din framtid betryggad.“
“Det skall lyckas, monseigneur.“
Samtalet upphörde och den blå mannen hörde husporten öppnas
och tillslutas.
Det blef ånyo tyst på gatan.
“Flauret?“ mumlade den blå mannen; “hans namn? ... det var
också hans röst ... Kan det väl vara han som sitter på den höga
kuskbocken der och i det granna livréet? ... Men hvem talade han
med? ... hvem var den han kallade monseigneur? ... hvad otaldt kan
en så förnäm person hafva med Flauret?“
Den blå mannen afbröts i dessa funderingar af ett nytt buller från
gatan.
Det var en stark trupp municipal-garde, som, kommande från
Vendôme-platsen, marscherade förbi, styrande kurs på boulevarden.
“Hvart gå dessa?“ frågade rysande den blå mannen sig sjelf; “för
att mörda eller mördas! ... O du lefvande himmelens Gud, detta är
då den varelse du satt på jorden till en förkunnare af din makt, till
ett föremål för din kärlek ... Saknar då menniskan öga för din makt
och känsla för din kärlek? Nej! Men den arma har ej öra för
sanningens röst, utan lemnar det uteslutande åt högmodet och
egoismen ... Det är de förnämas högmod som sårar medelklassen
och de rikes egoism som upprörer samhällets fattige och
styfmoderligt behandlade barn ... Högmod och egoism! se der de
begge källorna till allt hat, allt elände här på jorden ... Eviga sanning
är du väl något annat än Guds besök hos vårt förstånd! För att
värdigt emottoga detta besök, renar man sin själ från lidelsernas
stoft, och när det är gjordt, säger man: Herre! kammaren är städad,
kom att bo derinne! ... O! när skall kammaren bli städad? När skall
den himmelske gästen för evigt bo deri?“
Den blå mannen böjde ånyo sitt hvita hufvud, och hans tårar föllo.
Han gret öfver menskligheten och sin förlorade dag.
 Tjugonde kapitlet.
Barrikaden på S:t-Honoré.

Ifrån rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad Duphot
och hvilken leder till place de la Madeleine.
Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid hörnet,
som bildas af dessa begge gator, Armand och hans trettio
följeslagare, förande med sig fem eller sex fångne och afväpnade
soldater, hvilka de under vägen öfverrumplat på deras poster i
gathörnen.
Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en
omnibus, hvilken genast anhölls.
Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes
med mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från
hans vagn och sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af
sistberörde gata, iakttagande dervid den möjligaste tystnad och
försigtighet.
“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare.
Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den
stora kullvräkta vagnen med stenar.
Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld
bajonett bevakade de fångna municipal-gardisterne.
“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den
fördragsamme kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och
sedan stjelpt omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor
galenskap af mig ... Men hvad ville jag göra: en emot så många! ...
Jag ville skrika, men man tvang mig att tiga, man tvang mig dertill
med hugg och slag, var det icke så?“
“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med
hugg och slag.“
“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen
med stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det
fattades bara det.“
“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand.
“Ja visst, om man tvingar mig.“
“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till
kusken med len hand.
“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta
kroppsliga smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta
på gatans upprifning och vagnens fyllande med sten.
Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten
till ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta
kartan öfver Paris.
Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också
har sin märkvärdighet daterad från första revolutionen.
I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre.
Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men
derifrån styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år,
den stora republiken.
Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af det jublande
folket, som, spännande sig framför hans vagn, drog honom jemte
Pétion, begge bekransade med eklöf, i triumf till la cour des
Feuillants, der national-församlingen då hade sina sammanträden.
“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela vägen
omkring de begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne.
Tre år derefter stannade framför porten till samma hus ett annat
åkdon, på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian
Robespierre satt.
Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna,
och, i stället för eklöfskransen, bar han den blodiga duk, hvarmed
man förbundit hans sårade hufvud, för att kunna lägga det lefvande
under guillotinen.
Folket, som äfven denna gången jublande förde honom till
afrättsplatsen, lät åkdonet dröja en stund vid porten, troligtvis för att
låta den förre afguden i förbifarten öfvertänka alla afgudars vanliga
öde.
I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning
lyssnat till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste qvinnor dricka,
spela och vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och
allt detta under folkets fortfarande bifall.
Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana.
“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands öra en
ungdomlig röst.
Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens.
“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, fortfor
Eugène, “soldaterne vid muren der med bajonetterna mot deras
bröst, arbetarne der som resa barrikaden, och allt under skydd af
nattens mörka vinge ... Det är en scen för målaren och skalden ...
Också har den gifvit mig en ny, eldfängd idé för min sista vers ...
Medan ni, Armand, flyger med ögonen öfver Paris, sporrar jag min
pegas till en flygt mot Pinden.“
Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.
Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed
sysselsatta vapenbröder.
“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till
poeten, “att jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ...
Icke heller nu ha vi tid att skrifva vers.“
“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“
“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande.
“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène.
“Barrikaden är färdig“, svarade Armand.
“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“,
anmärkte Eugène.
“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte.
Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin
anförare med ett “men?“ på hvarje tunga.
“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida oss till
andra trakter af staden.“
“Och barrikaden?“
“Lemna vi qvar naturligtvis.“
“Åt hvem?“
“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“
“Och ingen skall försvara den?“
“Nej, icke vi åtminstone.“
 “Hvad vill det säga?“
“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“
“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi mödat våra
armar?“
“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“
“Det här är besynnerligt.“
“Oförklarligt!“
“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“
Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor
stormade mot den unge anföraren.
“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton
enhälligt lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ...
hafven I redan glömt detta vilkor?“
“Visst inte ... men ...“
“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle
fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda
mina befallningar.“
“Det är sannt ... men ...“
“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar
man att lyda mig.“
“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla.
“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte något
förtrytsamt.
“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“
“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“
“Ja, ja!“ instämde alla.
“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, “och kan
följaktligen icke handla såsom despot.“
“Bravo! lefve Armand Cambon!“
“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“
“Behöfs inte!“
“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni eger blott att
befalla.“
“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“
Det blef tyst.
 “Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring,
“hade vid inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom
en qvarts timme hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne
under dess ruiner.“
“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla.
“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla
beväpnade med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den
högvakt vi stormat.“
“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“
“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om
vi dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram
och bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ...
Seger eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke
finnes för oss.“
“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med
full beslutsamhet från alla sidor.
“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste
barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre
eller försvara den sednare.“
Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren.
“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver
hela Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en
högvakt, fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta
ehuru en truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la
Concorde, det vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll
från samma högvakt ... Följden deraf blir att innan gryningen skall
det knappast finnas någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen
och belägrad af folket.“
“Ja, ja! bravo, bravo!“
“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och
rue Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd,
fastän två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de
Rivoli vid Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd,
och tre bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som
är mindre än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att
innan morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“
 “Ja, utan tvifvel ... bravo!“
“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par,
högvakten i Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ...
Ännu består familjen blott af tvänne personer ... Men i morgon skall
solen belysa en barnaskara, som intet öga kan räkna och inga
kanoner förstumma.“
“Bravo! lefve Arm ...“
“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande.
“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en.
“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand.
Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina
vapenbröder. De fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de
öfrige.
Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med
hindens snabbhet.
Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med
hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att
möta de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en
fransk soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona
förlusten med en framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när
han ej kan skjuta sig för pannan.
Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke
tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg
kullstjelpt och full med stenar.
“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan
tänderna; “men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att
stå nära en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt
falla på den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull,
fastän jag på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg
och slag ... Ah, der komma soldater flocktals.“
Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och
skrika som en galning.
Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre
samvete än deras herre.
 Tjuguförsta kapitlet.
Mycket för en förlorad dag.

Klockan led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af från
boulevarden inpå rue de la Paix.
“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste vi ha vårt
magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt och elegant klädd
qvinna.
“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det blir dyrt ...
Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, och utskylderna,
som rätta sig efter hyran, gå då till 600 francs. Dertill kommer 200
årligen i skatt för la grande patente, ty det är klart att jag måste
drifva rörelsen i stort.“
“Det finnes då äfven ett petite patente?“
“Ja, men då får jag ej sälja en gros och icke exportera mina
tillverkningar ... Vidare måste jag skatta för portar och fönster, så till
exempel för porten till mitt magasin 22 francs samt 2 för hvart
fönster. Ännu har jag ej räknat de rum, som vi sjelfva skola bo uti.“
“Boden bör vara stor och grann och man får icke se på hvad den
kostar ... Men vi kunna nöja oss med ett enda boningsrum, och ett
sådant få vi hyra oss för mindre än tvåhundra francs ... Det är ju så,
att den, som betalar mindre än tvåhundra francs i hyra, slipper
betala någon skatt?“
“Ja ... Men man får ej ett rum vid boulevarden för tvåhundra
francs.“
“Det är onödigt att bo vid boulevarden ... vi kunna bo hvar som
helst; vi få knappa in på allt som rörer vår egen beqvämlighet ... det
är ej med den husliga lyckan som med den årliga beskattningen, att
den rättar sig efter hyran.“
“Mycket rätt, Collette, och allt skall bli så bra så.“
“Jag är öfvertygad derom, ty du är en god gosse, Félix; du skall
också bli nöjd med mig ... Jag både skrifver och räknar temligen bra,
så att du ej behöfver anmärka något mot bokföringen.“
“Det tror jag också ... Ja, vi skola bli det lyckligaste par ... Men i
en sak är jag ännu icke ense med mig sjelf.“
“Och hvad är det?“
“Om jag bör ha fixa priser på mina tillverkningar.“
“Det bör du icke ... Bättre herrar köpa aldrig sina kläder hos
skräddare med fixa priser, och du kommer att få många bättre
kunder, du.“
“Det är icke så gifvet det, Collette.“
“Icke det? ... Jag, som varit kammarjungfru hos en hertiginna,
skulle således icke kunna skaffa oss de förnämsta kunder? ... Jag
sitter i boden, jag, förstår du, och jag vill se den som icke skulle ge
hvad jag begär ... Var lugn, gode Félix.“
“Du känner då många förnäma herrar, Collette?“ frågade Félix,
icke alldeles lugn.
“Ja, ganska många, till och med flere än som kunna rymmas i vår
blifvande bod.“
“Aj!“
“Du kan vara trygg, Félix ... jag låter icke pruta med mig hvarken i
ett eller annat.“
“Vi måste, åtminstone till att börja med, undvika allt öfverflöd för
vår egen del.“
“Ganska riktigt ... Också går jag blott en gång i månaden på
vaudevillen ... Men du måste också, å din sida, låta bli att röka mera
än en cigarr i veckan, ty det är mycket dyrt att röka cigarrer[5],
isynnerhet om de skola vara goda, ty dåliga vill jag icke veta af.“
“Ja, det skall nog bli bra, Collette ... Men i början blir det nog
bekymmersamt ... Jag kan just icke påräkna mycket af min far ...
han är visserligen förmögen, men jag har många syskon och ...“
“Men du glömmer då att jag är långt ifrån att sakna medel ... jag
skulle knappast vilja gifta mig utan att allra minst hafva lika mycket
som min man att föra i boet ... Hertiginnan har ...“
“Ah, du har då redan nämnt något för hertiginnan?“
“Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mera än jag någonsin
kunnat drömma om ... Du tror kanske icke, när jag säger dig att hon
lofvat oss trettiotusen francs!“
 “Trettiotusen francs!“ ropade Félix, stannande förvånad.
“Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till nytta, om vi
skulle behöfva henne.“
“Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?“
“Jag tror visst att hon har skäl att vara nöjd med mig ... Men jag
misstänker ändå att det ej är helt och hållet för min skull som hon
ger oss så mycket pengar.“
“För hvems då?“
“Hertiginnan sätter stort värde på din förträffliga kusin.“
“På Armand?“
“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa
hertiginnan, men när hon hörde att jag tänkte gifta mig med en nära
slägting till honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett
henne ... Jag tror att om jag hade begärt hundratusen francs, så
skulle hon ha gifvit mig dem.“
“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro då redan rika,
älskade Collette.“
“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, sade den
förståndiga fransyskan; “ty endast på det sättet kunna vi bli rika och
motse den tid, då jag hvar afton kan gå på vaudevillen och du hvar
dag röka din cigarr ... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig
något det, gode Félix.“
Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett
mycket stort hus vid den gata, på hvilken de befunno sig och
stannade framför en hög port prydd af bildhuggeriarbete, fauners
hufvud förenade medelst guirlander.
Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, samtalande
med mycken liflighet.
Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens och
hertiginnans betjenter.
En af de sistnämnde sprang emot Collette.
“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade denne.
“Hvad är det?“ frågade Collette.
“Hertiginnan ...“
“Hvad är det om hertiginnan?“ ropade Collette förskräckt.
“Hertiginnan har farit bort ...“
 “Nåväl? ... Hon skulle ju fara bort på eftermiddagen?“
“Men hon har rymt.“
“Rymt?“
“Rymt med baronen.“
“Baronen!“
“Ja, med baron S:t-Bris.“
Collette måste stödja sig vid Félix’ arm, för att ej sjunka till gatan.
“Det är icke möjligt!“ ropade hon slutligen; “jag säger er att det
icke är möjligt!“
“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens betjenter;
“hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till sorghuset klockan
fyra och for verkligen ... Men en timme efter hennes affärd, fick
hertigen ett bref ...“
“Från hertiginnan?“
“Nej, men från baron S:t-Bris.“
“Och i detta bref?“
“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg och harm
uppläst för oss alla ...“
“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta bref?“ frågade
Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas.
“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han och
hertiginnan, som icke kunna lefva utan hvarandra ...“
“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade Collette;
“baronen och hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig osanning! ... en
osanning svartare än natten!“
“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade betjenten.
“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette.
“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var det en mängd
artiga ordalag och äfven några knapphändiga helsningar på
hertiginnans vägnar.“
“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade Collette.
“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten.
“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ frågade
hennes kammarjungfru.
“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr eller senare
egnar den stackars hertigen något trösteord, ty hon var ju en sådan
ängel i godhet, er sköna hertiginna“, tillade betjenten försmädligt.
“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag anade nog att
det så skulle sluta ... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln
efter blomman.“
“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. “Oh! det
hänger aldrig rätt tillsammans!“
“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; “men jag har
åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag
hört och tegat.“
“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni hört och ej
förtegat?“
“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag
varnade hertigen, men han var döf för min varning.“
“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört
eller sett något“, förklarade Collette med fast ton.
“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... När frågan är
om kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon och öron ... Jag håller
vad, mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från
hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem
mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.“
“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm.
“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i det han
vände sig mot hertigens betjent; “det kunde falla mig in att för evigt
tillsluta det öga, som icke kan blunda, och den mun, som icke kan
tiga.“
Betjenterne svarade med en skrattsalfva.
Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta
sitt infall i verket.
“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för att
tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... det gifves
förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet att hämnas
... O! min arma hertiginna!“
I detsamma hördes en klocka ringa i porten.
“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt drogo
sig in i porten och försvunno.
“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren.
 Collette svarade ej.
Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt
utom för sina egna tankar.
“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, gerna för mig,
bara ni aktar er för att bli enleverad af patrullen, hvilket är värre än
att bli enleverad af baroner.“
Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig.
Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande och icke
hörande de raska stegen af en person, som, kommande från
boulevarden, närmade sig dem.
“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till dem en
bekant röst.
De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon.
“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; “men som jag
anade att träffa Félix hos er, Collette, så tog jag denna väg, för att i
förbifarten springa upp och önska er en rolig afton.“
“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här står mycket illa
till!“
“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en stor olycka!
... o min Gud!“
“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, liksom kände
han på förhand att denna olycka äfven gälde honom; “tala då ... i
himlens namn, hvad har händt?“
“Hertiginnan“, snyftade Collette.
“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och
kammarjungfruns händer samt tryckande dem så hårdt att de begge
nästan signade ned till gatan; “talen ... hvarje sekunds dröjsmål ger
mig döden!“
Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette allt hvad
hon nyss hört af betjenterne.
Armand stod som förstenad.
Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. Den
starke behöfde stödjas af den svage.
“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både hertigens
betjenter och han sjelf med så mycken ifver framfört till mig“,
slutade kammarjungfrun sin berättelse, “stannar jag i den fulla
öfvertygelsen om att det rysligaste anslag är å bane mot min
stackars hertiginna och att det skall lyckas, om ej himlen beskyddar
henne.“
“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska plan, som
jag anat, som jag fruktat, har då ändtligen mognat och lyckats ...
Men“, tillade han, gående af och an på gatan med hopvridna händer,
“hur vill jag rycka den arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda
henne från det förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett
ljus i denna natt, endast en gnista, endast ett spår, om det också
icke vore annat än vindens, och jag skall finna röfvarkulan, om jag
än måste genomgräfva Montmartre ... Jag skall ega hjeltars mod i
mitt bröst och i min arm titaners styrka! ... Eviga, förbarmande
himmel!“
Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar mot den
mörka himmelen.
Och himmelen hörde honom.
“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära invid Armands
hufvud.
Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, hvarifrån
rösten kom.
De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som var närmast
hertigens, ett silfverhvitt hufvud.
“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan.
“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret och,
fattande med sina begge händer om det silfverhvita hufvudet, kysste
han dess kala hjessa.
Han tyckte att han hade himmelen i sin famn.
“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den blå mannen
pustande.
“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; “ni hade då
något att säga mig i denna sak, förstås att det måste vara denna
sak, ty det kan icke vara någon annan ... Ni vet något, ni har hört
något, sett något? ... Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för
ett ord!“
“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå mannen.
 “Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad Armand,
läggande sitt ena öra tätt intill den blå mannens mun och tryckande
begge händerna hårdt mot sitt hjerta, ty det var dess röst han
behöfde qväfva.
“Jag har hört allt hvad man denna afton talat på gatan“, började
den blå mannen; “jag har hört hvad ni nyss talat, äfvensom hvad
andra talat före er.“
“Ni har hört ... Ah!“
“Jag såg ungefär klockan fyra en vagn utanför hertiginnans port.“
“Ni såg vagnen ... Oh!“
“Jag såg en karl på kuskbocken som jag trodde mig känna igen.“
“Och denne var?“
“En af desse olycklige, som endast af polisens hand kunna ryckas
från brottet, men som snart slita sig derifrån, för att återvända på
samma rysliga bana.“
“Vidare! vidare!“
“Jag hörde denne tala med en person, som han kallade
monseigneur.“
“Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?“
“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må,
gifva några order åt ifrågavarande kusk.“
“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken ...
tala, tala, i himlens namn!“
Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som
läsaren redan känner.
“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta vagnen“,
yttrade Armand.
“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, svarade
den blå mannen.
“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade Armand,
klösande rappningen från muren; “men stället, der han skulle möta
vagnen? ... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att
veta stället ... O himmel! om ni skulle ha glömt det! då vore allt
fåfängt, allt förloradt! ... stället, stället!“
“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“
“Gata eller öppen plats?“
 “Gata ... ja, det var en gata.“
“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn“,
försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som
han nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny.
“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje den blå
mannen.
“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka och med
handen för pannan.
“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop och tog ett
skutt mot den blå mannens fönster.
Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det var frågan om
en ny omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet.
“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande invid
muren och öfverläggande med sig sjelf.
Collette och Félix, som under Armands samtal med den blå
mannen endast varit öron, bestormade nu den förstnämnde med en
mängd frågor om de förhoppningar, som kunde vara förknippade
med berörde gata.
“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad och full af
hopp ... ni tror då att ...“
“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar henne eller dör
... Kär ni härnäst återser mig, återser ni mig med henne ... och
återser ni mig ej, så tänd ljus i kyrkan för er hertiginna och för mig
... Men jag skall rädda henne, jag känner att det skall lyckas mig ...
det gifves intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som
visat mig vägen, skall äfven föra mig till målet.“
Den vackra Collette kysste Armands begge händer.
“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, som blef allt
fastare; “ni, Collette, går genast upp till er och låtsar tro på den dikt
man hopspunnit ... Om man deruppe misstänkte att ni anade det
rätta förhållandet, vore ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men
du, Félix, måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“
“Jag är färdig, hvad är det för ärende?“
“Du skyndar till Bastilj-platsen“, hviskade Armand i sin kusins öra;
“och när du kommit dit, viker du af in på rue de Faubourg S:t-
Antoine ... Du stannar vid hörnet af denna gata och rue de la Bonne-
Graine. I detta hörn är en vinbod med tillstängd jerndörr af knappt
två alnars höjd. På denna dörr bultar du fyra hårda slag med
knogen, och när man innanför frågar, hvem det är, svarar du blott
dessa ord: bröd eller döden, och man öppnar för dig. Inkommen
frågar du efter Simon.“
“Jaså Simon, ja, jag vet.“
“När du träffat Simon, säger du till honom att, om jag icke klockan
tio, såsom öfverenskommet är, skulle infinna mig, han icke desto
mindre och utan att vänta på mig sätter vår plan i verket.“
“Ingenting vidare?“
“Nej ... Det är möjligt att han frågar dig om orsaken till mitt
uteblifvande, men du svarar då blott att en sak af högsta vigt
qvarhåller mig på annat ställe ... men icke ett halft ord om hvad som
här är fråga om.“
“Jag skyndar“, sade Félix.
“Och Félix skall gå ensam hela denna väg?“ frågade Collette
ängsligt.
Félix skrattade åt Collettes ängslan.
“Monsieur Armand!“ sade hon, “jag hyser en viss fruktan för att gå
upp i hertigens hotel ... det är troligt att man redan anar att jag
misstänker något ... Jag tror det vara klokast af mig att följa Félix.“
“Och äfven ganska nyttigt för honom“, förklarade Armand till
begges stora glädje; “i sällskap med ett fruntimmer befarar Félix ej
att bli anhållen af patrullerna, och dessutom vore ingen så fintlig att
lura dem som ni, vackra Collette ... Äfven vore er närvaro bra för den
händelse att Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär ... Glöm
icke, Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid och att jag står i
ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra än Parisare behöfva
deltaga i den stundande kampen, och Paris skall nog veta reda sig
utan Lyon.“
Félix mumlade något mellan tänderna.
“Derför när du uträttat ditt ärende“, fortfor Armand, “låter du
ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar dig genast och går
hem ... Det blir lätt för dig att lyda mig, om du tänker på din
beskedliga mor.“
Félix teg och såg ned på gatan.
 “Det är då afgjordt att jag följer Félix“, yttrade Collette, slående
ihop händerna af glädje.
“Ja, och jag beundrar er raskhet“, smickrade Armand.
“Godt! låtom oss skynda då!“ ropade Félix.
“Farväl med er, mina vänner!“ helsade Armand.
Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade sig mera
springande än gående.
Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det silfverhvita
hufvudet ännu syntes.
“Monsieur!“ sade han, blottande sitt hufvud, “nämn mig i morgon
den eld, ni vill att jag skall springa igenom, eller det haf, ni befaller
mig simma öfver, och jag gör det.“
“Ni tror då att den ringa upplysning, jag gifvit, kan vara er till
någon nytta?“ frågade den blå mannen.
“Ack, monsieur!“ svarade Armand, “ni har räddat ett menniskolif.“
“Ett menniskolif!“ upprepade den blå mannen, och hans ansigte
glänste genom mörkret.
“Ja, mycket mera än ett menniskolif“, bedyrade Armand med
handen på hjertat; “ni har räddat den bästa, den ädlaste bland
qvinnor!“
Derefter hastade den unge mannen bort och försvann i en af
sidogatorna.
“Hå!“ sade den blå mannen med tacksam blick och hopknäppta
händer; “det var ändå något ... O, min Gud, hvad säger jag! ... det
var mycket för en förlorad dag!“
 Tjuguandra kapitlet.
Politiken förstör allt.

Den blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru styrde,

såsom anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen.
Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal under
vägen, emedan det vore för vidlyftigt.
I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga hvarandra
som älskande.
Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, när man
sagt: “jag älskar dig“, emedan allt ligger i de orden.
Men saken är den, att man för ombytes skull äfven vill säga något
nytt och derför börjar man säga om just detsamma, upprepa samma
ord, och de klinga lika nya och vackra som när man hörde dem
första gången.
Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person står ut
med att lyssna till repetitionen.
Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet något
annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig.
Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och det kan vara
så godt det.
Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja sig vid en
prosa, som blir alltför öfverraskande och störande, om den först
kommer efter brölloppet, d. v. s. att veta något förut hur det liknar
sig på andra sidan sällhetens tröskel.
Félix och Collette fantiserade således icke blott om de blommor,
hvarmed de skulle beströ sig sjelfva och den väg, de ämnade
vandra, utan äfven om det slags grönsaker, som duga att äta, ehuru
man i södern verkligen har mindre skäl att sörja derför än i norden.
Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis
skulle ställas på den allra förståndigaste fot.
 Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den stora
rörelse som Félix Lambert skulle drifva.
Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig från rue de
la Paix.
Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar till alla
verldens kanter. Han skickade byxor till Amerika, frackar till Asien
och ytterrockar till Afrika, och detta allt till sådan myckenhet att han
glömde Europa, som kanske mest vore i behof af hans ypperliga
klädesplagg.
De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om hertiginnans
öde, ty Félix hade försäkrat Collette, att när Armand sagt att han
skulle rädda henne, så vore detta så godt som redan verkstäldt, och
Collette hade lika stort förtroende till Armands förmåga som Félix.
Icke heller hade de kommit att tänka på att deras afton-promenad
i sjelfva verket var en vandring i gryningen af en revolution och att
de byggde sina framtidsslott på glödande vulkaner.
Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere törnar ledo
deras menlösa fantasier.
Deras uppmärksamhet började småningom dragas till det, som
omgaf och mötte dem.
Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för deras
blickar.
“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet med
portarne?“ frågade Félix.
“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje port, som vi gå
förbi“, svarade Collette.
“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“
“Och när patrullen aflägsnat sig, öppnas den ånyo och flere
hufvud titta ut.“
“Du har märkt det lika väl som jag, kan jag höra.“
“Jag undrar just hvad det betyder?“ frågade Collette.
“Man har något i sinnet för morgondagen, kanske för natten.“
“Du har icke hört något derom af Armand?“
“Du hörde hvad han sjelf sade mig ... han vill ju att jag skall krypa
undan, när det smäller ... Visst är det sannt att Paris kan reda sig
utan Lyon, men fransman som fransman, tycker jag.“
 “Ah, du skulle då verkligen ha lust att deltaga i striden, om det
blefvo någon?“ frågade Collette.
“Hvarför icke? ... Skulle jag kanske med kall blod stå och se på hur
mina bröder blöda?“
“Men om du stupade, om du doge?“
“Nåväl?“
“Dina föräldrar?“
“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för friheten, än af
den fege, som bär deras namn.“
“Och jag, Félix? jag?“
“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret åt din
man.“
Collette teg.
“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter en stunds
tystnad.
“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens
händelser? ... Hvarför skall min stackars farbror på Bicêtre vara mera
afundsvärd än min fader i Lyon? ... Du kan icke föreställa dig hvilket
stort inflytande Armand utöfvar på alla, både bättre och sämre ...
Tidigt i morse tog han emot besök af de mest berömda namn i hela
Frankrike ... Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere
andra ... Alla dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta fall var
det hans råd som blef det gällande.“
“Armand är född till något stort“, menade Collette.
“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte Félix med
mycken bitterhet.
Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af sitt yrke, och
hans omtanke nyss för hela verldens garderob afsvalnade allt mera.
Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att återföra sin
älskare tillbaka till det stora magasinet vid boulevarden, icke dervid
glömmande den lilla anspråkslösa kammaren, hvars hyra icke finge
öfverstiga 200 francs.
Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix till målet för
hans vandring, ökade hans revolutionära anlag och satte hans blod i
en lifligare svallning.
 Han började tala om menniskans rättigheter och om strider på
gatorna; om sunda förnuftet och om nedkastning af möbler från
fönstren på soldaterne; om Guds hand, som vakar öfver folken och
om det arma folket, som använder sin sista sou till kulor och bly.
Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar långa som
musköter och på pressjern tunga som barrikader.
Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket
annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer än för
skräddare.
I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela verlden var för
honom en verkstad, der man blott skar till, utan att taga mått förut
eller sömma efteråt.
Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar han
mött; nu mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar
förargelse.
Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier
till revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars
kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon
bemödade sig att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som
blef allt större och större.
Den arma Collette började gråta.
“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren.
“Du gör oss olyckliga, Félix!“
“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ fortfor
skräddaren med en stor åtbörd.
“Men du tänker alls icke på mig?“
“Du skall slåss vid min sida, Collette!“
“Nej, jag tackar.“
“Du skall stupa vid min sida, Collette!“
“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle Armand skicka
oss hit!“ tillade Collette suckande.
Hertiginnans kammarjungfru hade rätt.
De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne på
den revolutionäre anden.
Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar ett blodigt
minne från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas
tilltala oss och mana till nya strider.
Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg S:t-Antoine,
på hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, nu veko in.
På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och är bebodd
af handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder,
kämpades mördande strider under de tre Juli-dagarne och
synnerligast den 28:de.
Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade
från de på Bastilj-platsen uppförda batterierna, och en ryslig matta
af döde och sårade betäckte hela den långa, breda gatan.
Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom växande
upp ur de fallnes blod, och störtade slutligen öfver en tredubbel sådd
af döde fram på Bastilj-platsen, hvars batterier de stormade och
togo.
Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren Santerre,
som var chef för national-gardet i Paris och jemväl general för en af
republikens härar, hvilka befattningar likväl icke hindrade honom från
att brygga öl och tappa det på buteljer.
Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig XVI
afrättades, men det var den under honom lydande grefve
d’Espagnac som befalde trummorna röras, när den olycklige
konungen ville taga sitt sista farväl af ett folk, hvars olyckor han icke
kunnat afhjelpa och hvilket i hans fromma blod hämnades brott,
endast begångna af hans fäder.
Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, som
förvärfvats år 1848 både i Februari och Juni.
Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, som
fortfarande sökte stäfja hans ifver.
Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och rue de la
Bonne-Graine.
Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af denna smala och
mörka gränd. Äfven denna var tyst, men här och der knarrade en
port, som öppnades och tillslöts.
Félix upptäckte snart den låga jerndörren, som förde ned till
ifrågavarande vinbod. Den var tillsluten, såsom Armand förutsagt.
Félix bultade de fyra föreskrifna slagen.
 “Hvem der?“ frågade en röst innanför.
“Bröd eller döden!“ svarade Félix, men så hårdt, att den oroliga,
men omtänksamma Collette måste hosta af alla krafter, för att
öfverrösta genljuden från gatan och gränden.
“Politiken förstör allt!“ suckade den stackars flickan i djupet af sitt
hjerta.
 Tjugutredje kapitlet.
Återigen spökhuset.

Ungefär vid samma tid som Félix och hans älskarinna stannade
framför den lilla jerndörren inom Faubourg S:t-Antoine, stod Armand
Cambon utanför det lilla huset vid rue S:t-Etienne och i hvilket,
såsom läsaren vet, broder Brédôt bodde.
Armand hade, hvilket jemväl är bekant, efter sin återkomst från
Lyon icke flyttat till sitt förra hem, spökhuset.
Han var något missnöjd med Albert och de öfrige ultraradikalerne,
såsom vi funnit dels af hans anslutande till National’s parti, dels ock
af hans samtal med den förre på opera-maskeraden.
Troligtvis var han icke heller belåten med en granne sådan som
broder Brédôt.
Det hade dessutom förargat honom, att Albert, som egentligen
hyrt spökhuset och upplåtit det åt honom, icke, enligt sitt löfte, gjort
något för att upptäcka, hvem broder Brédôt egentligen vore och i
hvad förhållande denne stode till de skatter, som Armand vid ett
tillfälle hade påträffat i den der hemlighetsfulla källaren invid
rustkammaren.
Föregående natten hade likväl Armand besökt sitt förra hem och
der sammanträffat med sin legion, dertill uppmanad af sin fader,
invaliden på Bicêtre, hvilken trodde att sonen ånyo borde sluta sig till
radikalerne för att verksamt deltaga i den nya rörelsen, utan att dock
af dessa låta sig föras längre än han sjelf funne för godt.
Armand och hans kamrater, af hvilka vi redan sett en mindre
afdelning i full sysselsättning både inom Champs-Elysées och på rue
S:t-Honoré, hade då öfverenskommit att icke väpna sig förrän derpå
följande natt, och det var för att sammanträffa med dem som
Armand nu innevarande afton begifvit sig på väg till rue S:t-Etienne,
hvarunder han passerat rue de la Paix och der fått den
underrättelse, som ytterligare bevingat hans fötter på deras färd till
spökhusets ödsliga nejder.
Men det var ej förrän klockan nio som det ifrågavarande mötet var
utsatt, och som tiden icke ännu hunnit längre än till åtta, så hade
Armand god tid på sig för att ostördt kunna speja omkring knutarne
af den misstänkte prestens hus.
Efter hvad vi af det föregående inhemtat, hade Armand sina goda
skäl till den förmodan, att baron S:t-Bris stode i något förtroligare
förhållande till broder Brédôt.
Derför när den blå mannen nämnde rue S:t-Etienne, slog det
Armand genast för hufvudet, att presten hade sitt finger med uti
anslaget emot hertiginnan.
Armand befann sig således på rue Etienne framför den andliges
bostad.
Men han nöjde sig icke blott med att stå framför eller gå omkring
den: han lade sig äfven ned på fyra fötter och det så djupt, att han
med sina ögon nästan vidrörde gatan.
S:t-Etienne var en dålig och illa stenlagd gata.
Hela fläckar deraf bestodo af bara sand, och det var isynnerhet
dessa fläckar som vår hjelte med största noggrannhet synade.
“Ja, det lider intet tvifvel“, sade han för sig sjelf, under det han
kröp omkring; “spåren efter en vagn med breda hjul märkas tydligt,
och de spår jag här ser äro desamma som jag upptäckte vid början
af gatan ... Men här framför porten vrida de sig i en halfcirkel ...
Vagnen har följaktligen hållit utanför denna port och sedan
återvändt samma väg ... Ja, hit hafva de fört henne, här måste hon
vara och här skall jag också finna henne.“
Armand kastade en blick uppåt fönstren på prestens hus.
Ett af dessa fönster var upplyst, men mellan ljuset och rutan var
en gardin, som hindrade åskådaren att från gatan urskilja hvad som
derinom kunde förehafvas.
Armand närmade sig porten och kände på den. Porten var stängd
och låst inifrån.
Han lade örat intill den, men hörde intet.
Hvad skulle han också kunna höra genom en port?
 “Jag kan ej göra något annat än vänta till nio, då mina kamrater
komma ...“, sade han; “då stormar jag huset, slår in portar och
väggar, om det gäller, genomsöker hvarje vrå af röfvarkulan, griper
bofvarne och räddar henne ... O! hvarför är icke klockan redan nio!“
“Men“, återtog han genast, “det är en hel timme dit, och timmen
har sextio minuter ... Inom mindre än en minut kan det rysligaste
brott föröfvas ... Jag kan ej vänta en enda minut, än mindre en
timme ... O min Gud! kanske är det redan för sent! ... Jag måste
ensam spränga porten, ensam storma huset, ensam nedgöra
bofvarne och ensam rädda henne ... Välan, jag gör det!“
Armand tog ett steg, liksom ville han ögonblickligen rusa på
porten.
“Men“, sade han hejdande sig, “jag är obeväpnad, och de kunna
vara flere, kunna vara beväpnade ... det är icke tillräckligt att jag
dör, ty hvartill skulle väl min död kunna gagna henne! ... Om jag
blott hade en dolk, en knif ... de fördömda patrullerna! ... jag
vågade icke bära något vapen på mig.“
Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, men han
sökte fåfängt ett vapen.
Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig varelse på
gatan, men spökhusets trakt var för illa känd, för att kunna vänta
någon besökande, allra minst på denna tid af dygnet.
“Ha!“ yttrade han, rätande upp sitt hufvud; “ve mig eländige! jag
står här och förhalar tiden och glömmer att jag nära mig har vapen
för ett helt regemente samt att jag i egen ficka bär nyckeln till
förrådet.“
Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den bekanta
trädgården, störtade in i huset, som stod deruti, samt befann sig
snart i den kammaren han förra året bebott.
Armand tände en lykta.
Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick som när vi
sista gången besökte den unge arbetarens boning.
Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade den
derunder befintliga luckan, likväl icke dervid iakttagande de
försigtighetsmått, som vi förut en gång bevitnat.
 Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som förut varit
dragen genom luckan och hade samband med det innersta af
källaren.
Det är troligt att dessa försigtighetsmått ansetts öfverflödiga eller
alltför vådliga af dem, som efter Armands afresa haft källaren med
dess förråd om händer.
Det gick denna gången följaktligen mycket hastigare för vår hjelte
att krypa igenom den lilla källaren och sedan komma in i den större,
på hvars golf han nedstälde lyktan.
Lyktan spred omkring sig ett matt sken, men man kunde likväl
märka att vapenförrådet blifvit betydligt tillökadt sedan vårt förra
besök i den underjordiska rustkammaren.
Armand kastade en blick öfver vapensamlingen.
Han tog genast ett par terzeroler och laddade dem. Han stoppade
dessutom några patroner i sin ficka. Det var ingen brist på patroner,
ty, i stället för en fjerding krut, funnos der nu trenne, och alla
öfverfylda med färdiga patroner.
Den revolutionära propagandan hade varit verksam, oaktadt vår
hjeltes frånvaro.
Sedan Armand gömt terzerolerna hos sig, blottade han en värja
med stukat-klinga, hvars egg han pröfvade.
Som allt befanns ganska godt, fästade han värjan vid sitt blus-
skärp och ämnade derefter lemna rustkammaren.
Men han fann att han äfven behöfde något, hvarmed han kunde
spränga portar och väggar, emedan terzeroler och stukat-klingor icke
med fördel dertill kunna användas.
För detta ändamål började han undersöka några musköter och
fäste sig företrädesvis vid dem, som hade de bastantaste kolfvarne.
Men ehuru han fått reda på den solidaste, tviflade han likväl på att
kunna af den hafva all den nytta han väntade sig.
Han önskade sig en jernstör, ju tyngre, dess bättre.
Jernstörar äro enkom till för att bryta upp gator och störta murar.
De borde derför icke gerna kunna saknas i en sådan rustkammare
som den ifrågavarande.
Men Armand sökte förgäfves.
 Radikalerne hade icke ansett det löna mödan att föra dit
jernstörar, emedan dessa tillhörde det slags vapen, som icke
förbjudas.
Det skulle gå slätt både med allmänna och enskilda arbeten, om
man förbjöde bruket af jernstörar.
Annat är förhållandet med bössor och pistoler. Det är blott
regeringarne som kunna ha nytta och nöje af dem.
Armand ämnade således fly till bösskolfven, då han lyckligtvis
erinrade sig att han förut sett en jernstör i denna källare, ehuru han
nu icke såg till den.
Han fattade derför lyktan och började med mera uppmärksamhet
söka invid väggarne.
Denna gången sökte han icke förgäfves.
Han upptäckte jernstören, som befanns lutande mot en vägg.
Han rörde den. Men den var djupt nedstött i marken och hade till
granne en jernpik, som likaledes var nedkörd i källarens jordgolf.
Nu påminde sig Armand att han sjelf hade nedstött både stören
och piken, i afsigt att dymedelst försvåra inträdet från en annan
källare, den nämligen hvilken han sjelf en gång lyckats upptäcka och
undersöka.
Hans tanke, som hitintills uteslutande sysselsatt sig med
sprängningar af portar och strider med röfvarband, återfördes nu till
minnet af källaren derinnanför och de skatter den dolt och kanske
ännu dolde.
Men som det nu var något vida dyrbarare än guld han sökte,
återtog hans tanke snart sin förra riktning.
Han ryckte upp jernstören och ärnade derefter lemna källaren.
Han tog ett steg, men stannade tvärt.
Han hörde tydligen genom väggen det dofva ljudet af en jerndörr,
som slogs igen.
Han lade örat till väggen och lyssnade, men, ingenting vidare
hördes.
“Antingen har någon kommit eller gått“, sade han för sig sjelf och
fortfor att lyssna.
Men allt förblef tyst.