Download the full version and explore a variety of ebooks

or textbooks at https://ebookultra.com

Linux Command Line and Shell Scripting Bible 3rd

Edition Richard Blum

_____ Follow the link below to get your download now _____

https://ebookultra.com/download/linux-command-line-and-
shell-scripting-bible-3rd-edition-richard-blum/

Access ebookultra.com now to download high-quality

ebooks or textbooks
Here are some recommended products for you. Click the link to
download, or explore more at ebookultra.com

Linux Shell Scripting Cookbook Second Edition Shantanu

Tushar

https://ebookultra.com/download/linux-shell-scripting-cookbook-second-
edition-shantanu-tushar/

Mastering Linux Shell Scripting Second Edition Mokhtar

Ebrahim

https://ebookultra.com/download/mastering-linux-shell-scripting-
second-edition-mokhtar-ebrahim/

Learning Linux Shell Scripting Second Editionn. Edition

Ganesh Naik

https://ebookultra.com/download/learning-linux-shell-scripting-second-
editionn-edition-ganesh-naik/

Windows PowerShell Cookbook The Complete Guide to

Scripting Microsoft s Command Shell 3rd Edition Holmes

https://ebookultra.com/download/windows-powershell-cookbook-the-
complete-guide-to-scripting-microsoft-s-command-shell-3rd-edition-
holmes/
Beginning the Linux Command Line 1st Edition Sander Van
Vugt

https://ebookultra.com/download/beginning-the-linux-command-line-1st-
edition-sander-van-vugt/

Linux All In One For Dummies 7th Edition Richard Blum

https://ebookultra.com/download/linux-all-in-one-for-dummies-7th-
edition-richard-blum/

Beginning Shell Scripting 1st Edition Anderson

https://ebookultra.com/download/beginning-shell-scripting-1st-edition-
anderson/

Linux For Dummies 9th Edition Blum

https://ebookultra.com/download/linux-for-dummies-9th-edition-blum/

Linux shell scripting cookbook over 110 practical recipes

to solve real world shell problems guaranteed to make you
wonder how you ever lived without them 2. ed Edition
Lakshman
https://ebookultra.com/download/linux-shell-scripting-cookbook-
over-110-practical-recipes-to-solve-real-world-shell-problems-
guaranteed-to-make-you-wonder-how-you-ever-lived-without-them-2-ed-
edition-lakshman/
Linux Command Line and Shell Scripting Bible 3rd
Edition Richard Blum Digital Instant Download
Author(s): Richard Blum, Christine Bresnahan
ISBN(s): 9781118983843, 111898384X
Edition: 3
File Details: PDF, 10.05 MB
Year: 2015
Language: english
 ffi rs.indd 12/17/2014 Page i

Linux ®

Command Line
and Shell Scripting
Bible
Third Edtion
 ffi rs.indd 12/17/2014 Page iii

Linux ®

Command Line
and Shell Scripting
BIBLE
Third Edition

Richard Blum
Christine Bresnahan
ffi rs.indd 12/17/2014 Page iv

Linux® Command Line and Shell Scripting Bible, Third Edition

Published by
John Wiley & Sons, Inc.
10475 Crosspoint Boulevard
Indianapolis, IN 46256
www.wiley.com
Copyright © 2015 by John Wiley & Sons, Inc., Indianapolis, Indiana
Published simultaneously in Canada
ISBN: 978-1-118-98384-3
ISBN: 978-1-118-98385-0 (ebk)
ISBN: 978-1-118-98419-2 (ebk)
Manufactured in the United States of America
10 9 8 7 6 5 4 3 2 1
No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system or transmitted in any form or by any
means, electronic, mechanical, photocopying, recording, scanning or otherwise, except as permitted under
Sections 107 or 108 of the 1976 United States Copyright Act, without either the prior written permission of the
Publisher, or authorization through payment of the appropriate per-copy fee to the Copyright Clearance Center,
222 Rosewood Drive, Danvers, MA 01923, (978) 750-8400, fax (978) 646-8600. Requests to the Publisher for
permission should be addressed to the Permissions Department, John Wiley & Sons, Inc., 111 River Street,
Hoboken, NJ 07030, (201) 748-6011, fax (201) 748-6008, or online at http://www.wiley.com/go/permissions.
Limit of Liability/Disclaimer of Warranty: The publisher and the author make no representations or warranties
with respect to the accuracy or completeness of the contents of this work and specifically disclaim all
warranties, including without limitation warranties of fitness for a particular purpose. No warranty may be
created or extended by sales or promotional materials. The advice and strategies contained herein may not be
suitable for every situation. This work is sold with the understanding that the publisher is not engaged in
rendering legal, accounting, or other professional services. If professional assistance is required, the services of
a competent professional person should be sought. Neither the publisher nor the author shall be liable for
damages arising herefrom. The fact that an organization or Web site is referred to in this work as a citation and/
or a potential source of further information does not mean that the author or the publisher endorses the
information the organization or website may provide or recommendations it may make. Further, readers should
be aware that Internet websites listed in this work may have changed or disappeared between when this work
was written and when it is read.
For general information on our other products and services please contact our Customer Care Department within
the United States at (877) 762-2974, outside the United States at (317) 572-3993 or fax (317) 572-4002.
Wiley publishes in a variety of print and electronic formats and by print-on-demand. Some material included
with standard print versions of this book may not be included in e-books or in print-on-demand. If this book
refers to media such as a CD or DVD that is not included in the version you purchased, you may download this
material at http://booksupport.wiley.com. For more information about Wiley products, visit www.wiley.com.
Library of Congress Control Number: 2014954688
Trademarks: Wiley and the Wiley logo are trademarks or registered trademarks of John Wiley & Sons, Inc. and/or
its affiliates, in the United States and other countries, and may not be used without written permission. Linux is
a registered trademark of Linus Torvalds. All other trademarks are the property of their respective owners. John
Wiley & Sons, Inc. is not associated with any product or vendor mentioned in this book.
 ffi rs.indd 12/17/2014 Page v

About the Authors

Richard Blum has worked in the IT industry for more than 20 years as both a systems
and network administrator and has published numerous Linux and open-source books. He
has administered UNIX, Linux, Novell, and Microsoft servers, as well as helped design and
maintain a 3,500-user network utilizing Cisco switches and routers. He has used Linux
servers and shell scripts to perform automated network monitoring and has written shell
scripts in most of the common Linux shell environments. Rich is an online instructor for
an Introduction to Linux course that is used by colleges and universities across the United
States. When he isn’t being a computer nerd, Rich plays electric bass in a couple of dif-
ferent church worship bands, and enjoys spending time with his wife, Barbara, and two
daughters, Katie Jane and Jessica.

Christine Bresnahan starting working with computers more than 25 years ago in the IT
industry as a system administrator. Christine is currently an Adjunct Professor at Ivy Tech
Community College in Indianapolis, Indiana. She teaches classes on Linux system adminis-
tration, Linux security, and Windows security.

v
 ffi rs.indd 12/17/2014 Page vii

About the Technical Editor

Kevin E. Ryan holds a bachelor’s degree in electrical engineering technology from Purdue
University and has served as system administrator for a number of computing platforms
including HP-UX, Solaris, and Red Hat Linux. He’s also been involved with system plan-
ning, database management and application programming. When not pursuing his techni-
cal endeavors, Kevin enjoys reading, baseball, and camping with his wife and their fearless
Papillon.

vii
 ffi rs.indd 12/17/2014 Page ix

Credits
Associate Publisher Professional Technology and Strategy
Jim Minatel Director
Barry Pruett
Project Editor
Martin V. Minner Business Manager
Amy Knies
Technical Editor
Kevin E. Ryan Project Coordinator, Cover
Patrick Redmond
Production Manager
Kathleen Wisor Proofreader
Nancy Carrasco
Copy Editor
Gwenette Gaddis Indexer
Robert Swanson
Manager of Content Development and
Assembly Cover Designer
Mary Beth Wakefield Wiley

Marketing Director Cover Image

David Mayhew iStockphoto.com / Aleksandar Velasevic

Marketing Manager
Carrie Sherrill

ix
 ffi rs.indd 12/17/2014 Page xi

Acknowledgments
F
irst, all glory and praise go to God, Who through His Son, Jesus Christ, makes all
things possible, and gives us the gift of eternal life.

Many thanks go to the fantastic team of people at John Wiley & Sons for their out-
standing work on this project. Thanks to Mary James, the former acquisitions editor, for
offering us the opportunity to work on this book. Also thanks to Marty Minner, the project
editor, for keeping things on track and making this book more presentable. Thanks, Marty,
for all your hard work and diligence. The technical editor, Kevin E. Ryan, did a wonderful
job of double-checking all the work in the book, plus making suggestions to improve the
content. Thanks to Gwenette Gaddis, the copy editor, for her endless patience and diligence
to make our work readable. We would also like to thank Carole McClendon at Waterside
Productions, Inc., for arranging this opportunity for us, and for helping us out in our
writing careers. In addition, we would like to give a special thank you to H.L. Craft, who
produced several diagrams for our chapters.

Christine would like to thank her husband, Timothy, for his encouragement, patience, and
willingness to listen, even when he has no idea what she is talking about.

xi
 ffi rs.indd 12/17/2014 Page xiii

Contents at a Glance
Introduction. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . xxxi

Part I The Linux Command Line . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1

Chapter 1 Starting with Linux Shells .............................................................................. 3
Chapter 2 Getting to the Shell ...................................................................................... 23
Chapter 3 Basic bash Shell Commands ............................................................................47
Chapter 4 More bash Shell Commands ............................................................................ 85
Chapter 5 Understanding the Shell...............................................................................113
Chapter 6 Using Linux Environment Variables ...............................................................135
Chapter 7 Understanding Linux File Permissions ........................................................... 161
Chapter 8 Managing Filesystems ..................................................................................187
Chapter 9 Installing Software ......................................................................................211
Chapter 10 Working with Editors ..................................................................................233

Part II Shell Scripting Basics . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267

Chapter 11 Basic Script Building ..................................................................................269
Chapter 12 Using Structured Commands .......................................................................297
Chapter 13 More Structured Commands ........................................................................331
Chapter 14 Handling User Input ...................................................................................365
Chapter 15 Presenting Data .........................................................................................395
Chapter 16 Script Control ............................................................................................ 419

Part III Advanced Shell Scripting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 447

Chapter 17 Creating Functions .....................................................................................449
Chapter 18 Writing Scripts for Graphical Desktops .........................................................477
Chapter 19 Introducing sed and gawk ...........................................................................505
Chapter 20 Regular Expressions ...................................................................................535
Chapter 21 Advanced sed ............................................................................................561
Chapter 22 Advanced gawk ..........................................................................................591
Chapter 23 Working with Alternative Shells ..................................................................623

xiii
Exploring the Variety of Random
Documents with Different Content
 Utan tråd.
John Knox var den blygaste man i New-York, inklusive
»förstäderna» Brooklyn och Jersey City.
Den flicka han älskade hette Katherine, och var den vackraste och
mäst älskvärda flicka i alla fem världsdelarna. Enligt Johns åsikt.
John hade varit kär i Kitty allt sedan han gick i skolan, och borde
således ha varit förlofvad med henne länge, men hans olycksaliga
blyghet hade alltid varit i vägen.
Hur många gånger hade han inte haft tillfälle att tala om sina
känslor, både på båtfärder och promenader och hemma hos Kitty,
men det hade aldrig blifvit af, fastän han sedan länge hade klart för
sig hvad han skulle säga.
»Käraste Kitty!» skulle han börja. »Du får förlåta min djärfhet att
kalla dig så, ty det innebär ju ganska mycket, men saken är den, att
jag under många år hemligen älskat dig. Om nu saken är den, att du
äfvenledes hemligen älskar mig, torde du upplysa mig om detta
faktum, och skall jag, i detta lyckliga fall, taga mig friheten, att hos
din fader anhålla om din hand.»
Just så skulle han säga. Det kunde inte kallas förmätet och inte
heller tydas som flyktig flirt.
Många, många gånger, hade han haft orden på tungan, men de
tycktes ha den egenheten, att aldrig komma längre. Det blef genast
något tjockt i halsen när han skulle tala, och så var det slut.
Kitty för sin del tyckte bra om John, kanske till och med mera än
hon ville erkänna ens för sig själf.
Med kvinnans ofelbara instinkt var hon fullt på det klara med hur
det var fatt med John, och hon väntade att han skulle ta mod till sig
och säga ut. Men det dröjde.
 Det kan hända att Kitty tröttnat litet på att vänta, och när baron
Henri de Quelquechose, pank, utlefvad och högadlig, kom öfver för
att söka förgyllning för sin något kantstötta vapensköld, öfversåg
Kitty med att hans hår var lika tunnt som hans blod, och skänkte
honom många småleenden och mycket hopp. Hennes pappa bidrog i
sin mån, med ett lån på några lumpna tusen.
När John fick klart för sig hur det stod till var han mycket nära att
komma bort. I två dagar satt han hemma och ansade sin förtviflan,
men på den tredje gick han till Kitty för att få besked.
Kärleken och svartsjukan hade blåst upp hans mod till en abnorm
höjd, men ju mera han närmade sig Kittys hem, desto mera sjönk
hans tapperhet, tills den, när han till sist stod ansikte mot ansikte
(fastän på något litet afstånd) med henne, var fullkomligt slut, och
förhållandet således normalt.
John resonerade följaktligen teater, litteratur, väder och allt, men
hela tiden hängde inledningsorden: Käraste Kitty! på hans tunga,
utan att han hade förmåga att spotta ut dem.
Oturen ville, att baronen kom en halftimma efter John. Han
konverserade lätt, elegant och intressant, så att John gjorde sig inte
alls vid sidan af honom. Medvetandet härom bättrade just inte saken
för John, utan han blef ur stånd att säga ett enda ord. Länge dröjde
det inte förrän han sade adjö och gick.
Fyra gånger gjorde han om försöket och hans förtviflan växte
hvarenda dag. Om han inte varit rädd att få sitt namn i tidningarna,
hade han förmodligen begått själfmord och lämnat efter sig ett
vackert bref till Kitty.
Flera gånger tänkte han sätta sig öfver publiciteten och hoppa ned
från Brooklynbron, men vid närmare eftersinnande fann han, att då
han inte kunde bli i tillfälle att se Kitty läsa det vackra brefvet och
höra hvad hon skulle säga när underrättelsen kom, skulle han ju själf
inte få det minsta nöje af själfmordet, och att besvära sig för andras
skull tilltalade honom inte alls.
 Monsieur le baron fann snart äfven han, att tiden började bli
mogen för ett frieri. Af blyghet led han just inte, och äfven om det i
hans kretsar i Frankrike var brukligt att uppvakta en dam en längre
tid, innan man vågade komma med ett frieri, ansåg han dock inte,
att dylik ceremonie var nödvändig när det endast gällde en vanlig
liten amerikansk guldfågel.
Men Kitty tyckte, att det var god tid med baronens frieri, ty hon
väntade, trots allt, fortfarande på John, och när baronens eleganta
fraser tycktes slå in på farliga vägar började hon genast tala om
något annat.
Baronen förstod att afgörandet borde uppskjutas och han fann sig
i det oundvikliga som en vis man bör göra.
John betraktade dagligen sin bild i spegeln, för att se om han
magrat, eller om de första grå håren ännu börjat visa sig, men såväl
det ena som det andra tecknet på svår sorg uteblef.
När som hälst väntade han få hjärtslag af sorg, men hans fysik
tycktes ha en ovanligt stor motståndskraft.
Men till Kitty vågade han sig inte mer.
Till sist beslöt Kitty att inte vänta längre på John, och det kan
ingen undra på. Hon tyckte, att när han endast behöfde säga ett ord
för att få den, som han gått och suckat efter så länge, så hade han
en viss skyldighet att säga det ordet. Om inte för sin egen skull så
för hennes.
Men John kom aldrig, och Kitty kom, efter långt tänkande och
kanske litet tårar, till den slutsatsen, att en karl, som inte vågar fria,
är inte värd att ha, och hon beslöt att resa till Europa på ett par
månader, och ta sin pappa med.
När baronen fick höra talas om Europaresan blef han mycket
charmerad, ty han hade själf tänkt att resa, och det skulle vara
syperbt om de fingo ressällskap.
När John fick höra talas om Europaresan, ansåg han spelet
förloradt och gick hem och lade sig på en soffa. Där beslöt han att
bli ungkarl i hela sitt lif, och att hans läppar aldrig mer skulle formas
till ett leende.
Han drömde sig några år framåt. Hur när han, med blekt, allvarligt
ansikte, skred fram genom gatorna, folket skulle vända sig om efter
honom och hviska:
»Se, där går mannen, som aldrig ler! En flicka krossade hans lif.»
Ty John var romantiskt anlagd.
I sinom tid reste Kitty med far och baron, och John led
svartsjukans alla kval. Men andra dagen efter afresan rann honom
det gamla, äkta irländska ordspråket: »Säg aldrig dö, förrän du är
död!» i sinnet, och han erinrade sig plötsligt, att han inte var riktigt
död än, och således inte hade rätt att »säga dö», eller med andra
ord, ge tappt.
Och innan ännu inflytandet af denna nya åskådning hunnit svalna,
afsände han ett marconigram till atlanterångaren, för att sedan vrida
sig i kval, och önska att det vore ogjordt.
»Lusitania» styrde med full fart mot öster. Oceanen låg som en
spegel och passagerarna dåsade i sina däckstolar eller promenerade
på däcket, späjande efter ett fartyg eller några tumlare, som kunde
ge omväxling i det dagliga enahanda.
Kittys baron hade fått rätt mycket uppmuntran under dagarna före
afresan, och andra dagen ute hade han bestämt att arrangera saken.
Det skulle nämligen passa honom särdeles väl att komma hem,
förlofvad med en dollarsprinsessa.
Efter lunchen sutto de tillsamman i konsertsalen och baronen hade
skickligt ledt samtalet så, att det blef lätt att komma till saken.
»När vi nu komma till England, leda våra vägar åt olika håll, miss
Kate,» sade han.
»Ja, baron skall ju till Paris och jag till London,» svarade hon.
»Men vi kanske träffas i Paris sedan.»
 »Jag hoppas det, miss Kate! Ty det blir mycket svårt att skiljas
från er!» sade han med värme.
»Hvarför det?» frågade Kate, naivt och inviterande.
Baronen fattade eld.
»Därför, att — — —»
En bugande stewart stod framför dem, kommen från ingen vet
hvar.
»Trådlöst till er, miss!»
Kitty slet upp det blå kuvertet och läste de få orden:
Vill du ha mig?
John.
Hon steg upp och bugade lätt mot sitt sällskap.
»Förlåt mig baron! En viktig familjeangelägenhet tvingar mig att
lämna er för ögonblicket.»
Och hon gick för att telegrafera sitt svar.
Den kritiske läsaren finner det kanske en smula underligt, att
telegrammet kom så precis i det rätta ögonblicket.
Jag medger att det är egendomligt, men det brukas allmänt i
bättre böcker.
 Sista balen.
Jag låg på min chäslong, och tog min lilla eftermiddagssiesta när
Bill kom hem. Hans ankomst ryckte mig på ett brutalt sätt ur
drömmarnas rike och slungade mig in i den kalla verkligheten, ty han
var på den tiden assistent hos en trottoarläggare, och rörde sig inte
precis som en balettdansös.
»Är det jordbäfning, eller håller huset på att rasa bara som
tidsfördrif?» frågade jag, när jag hunnit morgna mig litet.
»Vet inte!» svarade Bill. »Jag håller inte reda på
dagshändelserna.»
Han lefde tydligen i okunnighet om hur det lät, när han kom
uppför trappan och hängaf sig åt sin lilla älsklingsvana att öppna den
något bristfälliga dörren med vänstra foten.
»För rästen kan du ju stiga upp och ta på dig din andra krage,»
fortsatte han och grep efter min cigarettask, hvilken jag dock,
genom ett språng från chäslongen lyckades rädda i sista ögonblicket.
»Tillåt mig påpeka,» svarade jag förnärmad, »att jag är ägare till
inte mindre än fyra kragar, oberäknadt den, som du lånat, och som
följaktligen är hopplöst förlorad. Men trots detta öfverflöd på
stärksaker, kan jag icke finna någon anledning att förbruka någon
extra i kväll.»
Bill tände, med synbar smärta, sin pipa. Han hade föredragit min
enda cigarett.
»Jag träffade Tilly där nere,» yttrade han plötsligt.
»Frågade hon efter mig?»
»Dig!» kom det hånfullt. »Kan inte inse hvarför hon skulle fråga
efter dig. Men hon bjöd oss på bal! Sista balen för säsongen, som
skall hållas någonstädes borta på nordsidan. Det var därför jag
föreslog att du skulle företaga en mycket behöflig uppsnyggning af
din person.»
»Klockan?»
»Är sju! Balen börjar åtta.»
»Alltså skola vi vara klara om en halftimma.»
»Right you are! Klockan half åtta skola vi hämta Tilly och Anna
hos Stonebergs.»
Tilly och Anna voro brodöser och bodde i världens minsta rum,
hvilket var beläget i vindsvåningen — eller »ättikan», som det heter
på svensk-amerikanska, — af Bills principals, trottoarläggarbasen
Stonebergs hus.
Det ansågs allmänt, åtminstone inom familjen Stoneberg, att
förhållandet mellan Anna och Tilly å ena sidan och Bill och mig å den
andra var icke obetydligt varmare än vanlig bekantskap. Bill och jag
hade icke konstaterat att detta var fallet, men då blotta misstanken
skaffat Bill en löneförhöjning af 25 cents om dagen, ansågo vi det
icke ekonomiskt fördelaktigt att skingra denna uppfattning. En
uppfattning, som för öfrigt delades äfven af Tilly och Anna.
På den bestämda tiden voro vi hos Stonebergs, hämtade de båda
sköna damerna och foro med dem pr spårvagn till balen på
nordsidan.
Vi kände inte en själ af de närvarande, men en dylik bagatell
kunde ju inte i nämnvärd mån genera ett par gentlemän.
Att inga andra förfriskningar än lemonad, glass och »en pis käk»
— eller en bit kaka, som man äfven kan kalla det — serverades, var
ju ett stort, och för oss fullkomligt ofattbart fel, med tillställningen,
men det var dock inte oöfvervinneligt.
Well, vi dansade two-step och gud vet allt hvad det var, med Tilly
och Anna och Flossie och Lilly och alla de andra flickorna, och fastän
det var trefligt nog, var det dock rätt sträfsamt. Man blef svettig och
torr i halsen, och lemonaden ville inte riktigt förslå att släcka den
härliga törst, som uppkom.
Till slut blef det dock för olidligt att med lemonad och andra
onaturliga njutningsmedel söka bekämpa vårt begär efter
läskedrycker, och därför begåfvo vi oss ut på expedition efter ett
ställe, där sådana funnos att tillgå.
Detta mötte ingen svårighet, ty efter vanligheten fanns det en
krog vid närmaste hörn, och ehuru vi med afsky betraktade sådana
syndanästen och ännu mera ogärna besökte dem, måste vi gå in, ty
nöden har ingen lag.
Milwaukeeöl är rätt godt. Bill och jag drucko sju glas hvar, men då
ett dylikt oafbrutet öldrickande icke blott skulle bli för enformigt utan
också stöta på dryckenskap och ha en menlig inverkan på
hälsotillståndet, togo vi en liten torr whisky mellan hvarje ölglas.
När vi skulle gå, bjöd — »tritade» — saloon-keepern oss på hvar
sin extra whisky. Man gör så i Staterna för att stå väl med sina
kunder.
Sedan stegade vi tillbaka till balen med hvar sin bjudcigarr i
vänstra mungipan och en stor och djup välvilja mot hela världen i
hjärtat.
Denna välvilja yttrade sig, omedelbart efter vår ankomst, i att Bill
tog Anna i famn och kysste henne varmt, ömt och hörbart midt på
munnen.
Detta väckte något uppseende, men då Anna talat om för alla
damerna och dessa i sin tur för herrarna, att Bill och hon voro litet
förlofvade, togs det hela som bevis på ett godt förhållande och
föranledde på sin höjd några välvilliga småleenden.
Uppmärksamheten blef dock större och mera pinsam när jag
började dansa solocancan under afsjungandet af en fransk visa, som
sällskapet inte förstod och därför trodde vara osedlig. Mitt
uppträdande tolererades dock tills jag afslutade dansen, satte mig i
knät på den vackraste flickan i salen, och talade om för henne, att
jag älskat henne i åtta år.
Bill är en säker boxare, och själf tror jag, att jag kan mäta mig
med de fleste af min egen vikt, men vi behöfde också all vår
färdighet i »the noble art» under de närmaste tre minuterna.
Jag minns att den vackraste flickans fästman, smekt på
underkäken af min knytnäfve, gick till sömns och att jag såg en
annan herre vika sig dubbel på grund af en »solar-plexus»-stöt, med
varm hand utdelad af Bill.
Sedan omringades jag af en mängd unga män med hårda hjärtan
och ännu hårdare händer.
Jag minns att huset sammanstörtade, planetsystemet dansade en
vild krigsdans och att jag sväfvade fritt i rymden, tills jorden rusade
upp och slog till mig.
Jag befann mig sittande på en gräsmatta och min enda känsla var
en viss ömhet öfverallt.
Bakom mig var ett hus, och ofvanför mig ett fönster, hvarigenom
vännen Bill var i färd med att brådskande lämna huset, assisterad af
några tiotal hjälpsamma händer och fötter.
Sedan vi samlat ihop våra kringspridda lemmar, smögo vi vår
smärtfyllda väg till spårvägslinjen och åkte under tystnad hem.
Vi hörde sedan, att balen var arrangerad af godtemplarlogen
»Prärieblomman».
 Nyårskorten.
Karl Gustaf Adalbert Andersson var inackorderad hos en fru,
hvilken äfven hade en dotter, hvars tidigare ungdom förflutit under
förra århundradets senare decennium.
Karl var en trettiofemårs man med goda inkomster, dito utseende
och reumatism i vänstra benet, en sak som f. ö. inte hör till historien.
Att Karl var ungkarl behöfver jag icke säga; och att fröken Serafia, så
hette fruns dotter, med mycket blida ögon betraktade honom, är ju
också solklart.
Hennes ömma låga var dock icke besvarad. Möjligen hände det en
och annan gång att Karl tog henne under hakan, men då hade han i
regel förtärt något för mycket Pomril, och smeksamheten var således
icke vidare allvarligt menad.
Men fröken Serafia och äfven hennes något mera ålderstigna, men
energiska, moder hade beslutat att inkorporera Karl Gustaf Adalbert
med familjen, och skydde inga medel när det gällde att nå detta
mål. Till den ändan fick Serafia, som knappast kunde koka hårdkokta
potatis, beröm när hennes mamma lyckats med matlagningen, och
hon gick ofta omkring i hushållsförkläde när Karl kom hem.
Men Karl var obeveklig. Fröken Serafias behag uppskattades icke i
någon nämnvärd mån af den i dylika saker litet kräsnare ungkarlen
och hvad matlagningen angick anade han, att modershanden varit
med när det gällt att tillaga de läckra anrättningarna.
Fröken Serafia förtröttades dock icke. Hon väntade endast att ett
tillfälle skulle komma, för att gripa det i flykten och göra Karl till en
lycklig make och fader. Det ena först och det andra sen.
Så nalkades nyåret, och Karl beredde sig att skicka kort till sina
vänner och bekanta. En vacker aftonstund satt han hemma och
plitade namn och adresser på ett sextiotal små kuverter, stoppade
visitkort i dem och gick sedan ut.
När Karl gått, kom fröken Serafia in i hans rum och fick se alla
kuverten, som lågo på hans skrifbord. Hon tog ut kortet ur ett af
dem och betraktade med ömma blickar det kära namn som prydde
det:

Karl Gustaf Adalbert Andersson

Så där såg det ut, och fröken Serafia undrade hur länge det skulle
dröja, innan ordet »fru» framför detta namn skulle beteckna hennes
person.
Plötsligt fick hon en genialisk idé. I jämt trettioåtta sekunder
tvekade hon, sedan sprang hon in i sitt rum och plockade beslutsamt
fram en ask visitkort på hvilka stod:

Serafia Person

Därefter satte hon sig inne i Karls rum, och stoppade ett af sina
egna kort i hvart och ett af kuverten, tog sedan på sig hatt och
kappa och gick till posten med hela härligheten, fastän det kostade
henne öfver två kronor i porto.
När Karl kom hem, undrade han hvart korten tagit vägen, och
frågade sig för. Serafia rodnade när hon underrättade att hon skickat
af dem och omtalade sedan efter någon tvekan, hvad hon »på
skämt» gjort.
Karl bleknade.
»Är det riktigt sant, fröken Serafia?» frågade han.
»Jaa då!» svarade den älskliga flickan. »Herr Andersson blir väl
aldrig ond?»
 »Ond?!» kved Karl svagt. »Kors i herrans namn, nu ä’ vi ju
förlofvade!»
»Älskade Karl, det kommer så plötsligt,» skrek Serafia och slog
armarna om hans hals. »Men jag är din, din för evigt.»
Naturligtvis var Serafias mamma där i det rätta ögonblicket för att
välsigna dem och tala om för Karl att hon länge anat, att han i
hemlighet älskat Serafia, så att Karl blef både förlofvad och gift.
Han lär för rästen nu gå och samla till en biljett till Brasilien.
 En middagsbjudning.
Mr Swanson var en mycket elegant ung man. Han använde
mycken och välluktande pomada i håret, rökte cigarrer med
maggördel — naturligtvis utan att taga af gördeln — och var ständigt
klädd efter senaste modets allra vansinnigaste föreskrifter. Det säger
sig själf, att han stod i manufakturaffär, och han var, enligt den
gängse åsikten bland de små modister och brodöser där han sökte
sitt umgänge, en fulländad gentleman.
Mr Jackson, född Jakobson, stod i sybehörshandel och var i allt sin
vän mr Swansons like.
De båda herrarna voro oskiljaktliga och den kroniska kassafeber
som behäftade dem båda, var det enda som hindrade dem att lefva
lifvet så som de miljonärssöner, som på gatorna susade förbi dem i
sina automobiler. Ty att lefva högt var deras högsta längtan, och de
byggde tillsamman luftslott om ett par miljonflickor, som skulle
komma in i butikerna till dem för att köpa en docka tråd, bli kära i de
sköna och eleganta expediterna och gifta sig med dem.
Det var ju inte något orätt i att de drömde drömmar, men det
okloka var, att de någon gång omnämde dem för en eller två af de
kalla, smarta amerikaner, som voro deras kamrater i butikerna.
En vacker vårförmiddag, en af de första dagar, då solen lyckats
genombryta molnen och skänka ett stänk af hopp om kommande
sommarljus, ringde det på Swansons telefon.
»Hallå! Är det Swanson? Jo, det är Jack! Fina nyheter, unge man!
Fått löneförhöjning i dag och jag tycker, att vi skulle fira den med en
middag, en riktigt fin middag på West Hotel, sådan som vi ska’ äta
hvarenda dag när Hon har kommit. Hvad tycks?»
»Men ha vi råd till det?» vågade Swanson invända.
 »Råd! Certainly! Löneförhöjningen är så god som skänkta pängar
och den får springa. Jag bjuder! Vi träffas på West.»
En stund senare pinglade helvetesmaskinen i sybehörshandeln och
Jackson efterfrågades.
»Jack? Hur mår du i dag? Skulle inte litet prima föda smaka? Jag
har tänkt se dig på en liten utsökt middag i dag på mitt gamla
vanliga mathål West Hotel. Kommer du?»
»Prata inte smörja, Swanson!» uppmanade Jackson. »Jag äger ju
inte en röd cent.»
»Men jag! En större kofva har ramlat ned på mig och därför anser
jag, att vi för en gångs skull ska’ lefva som gentlemän och frottera
oss mot vårt blifvande umgänge. Kommer du med, annars bjuder
jag någon härtig af mina bekanta.»
»Visst sjutton kommer jag,» svarade Jackson ifrigt och hängde
upp luren, för att minuten därefter nonchalant anmärka till en af sina
kamrater i affären:
»Min vän, baron Vere de Vere från Paris är i sta’n, och vill
nödvändigt se mig på middag på West. Egentligen är jag upptagen
af en dam ur societeten, men han var så envis, att jag måste lofva
att komma.»
Några minuter efter sex steg Swanson in i West hotels stora
musikhall och satte sig där att vänta på Jack, som en stund senare
anlände. Fast besluten att spela hemvan på stället steg Swanson upp
och gick emot sin vän med glad öfverraskning målad i sitt ansikte.
»Nej se tjänare, old boy!» utropade han. »Tänkte jag inte att jag
skulle träffa dig här. Hur lefver världen med dig?»
Och Jackson, som genast var inne i situationen, svarade släpigt
och med en »förnäm» nasalton:
»Very well, thank you! Roligt att se dig. Eftersom vi träffas så här
apropos, kanske vi skulle ta en bit mat tillsamman. Eller hur?»
 Genom en tyst öfverenskommelse nämndes inte ett ord om
bjudningen, utan de resonnerade under middagen om väder och
vind, teatrarnas senaste succéser, varietéernas nyaste divor och
sådant som de kunde antaga, att ett par världsmän skulle samtala
om.
Det blef en god middag. Fyra rätter, ett par sorters viner, till sist
ett glas cham och så kaffe och likör. Swanson njöt och beundrade sin
vän Jackson. Jack njöt också, och undrade hvar Swanson fått pängar
från.
Till sist slog uppgörelsens timma och vaktmästaren kom med
notan. Han lämnade den till Jackson.
Jackson lämnade den obesedd till Swanson, som kastade en
flyktig blick på den och sände den tillbaka öfver bordet till Jackson.
Jack kastade nu också en flyktig blick på den, ryste åt summan
och gaf den tillbaka till Swanson.
Då blef Swanson irriterad, och frågade hvafasen han skulle med
notan till, och den väluppfostrade vaktmästaren drog sig diskret
utom hörhåll. Men icke ur synhåll.
»Du skall betala den, naturligtvis!» upplyste Jackson nonchalant.
Swanson ryckte till, som stungen af en glasögonorm.
»Betala den!? När det är du, som bjuder!»
Jackson tappade nonchalansen och nasaltonen.
»Jag, som bjuder? Är du alldeles förbannad, karl? Det är ju du,
som har telefonerat till mig och bedt mig komma hit!»
Swanson höll på att få slag.
»Nej, dra’ nu — — Du har ju bjudit mig hit för att du fått påökt!»
Samtalet antog nu en mycket liflig prägel, och det tog en god
stund att komma till det resultatet, att det tydligen var en tredje som
ringt upp dem och låtit dem bjuda hvarandra på middag. Men när
det klarnat, föll en stor förstämning öfver dem, och de blickade
ängsligt, längtande mot dörrarna som två fåglar i bur. Ty de voro
kemiskt fria från allt hvad mammon hette.
Swanson, som var filosofiskt anlagd, satt tyst en stund och tycktes
tänka. Se’n sade han:
»Om jag bara kunde förstå hvad tus — —.»
Då slog en tanke honom. Riktigt! Det var ju den första dagen i
årets fjärde månad.
 Kallt blod.
Dagens ridt var slutad. Kreaturen hade lagt sig till hvila och rundt
den lilla glimmande lägerelden sutto pojkarna pratande och rökande
sina pipor, endast Arizona-Jim, som skulle rida vakt på efternatten,
hade rullat in sig i sin filt, dragit hatten öfver ansiktet och gått till
hvila med hufvudet mot sadeln.
Röken steg som en smal pelare upp i den vindlösa natten, lågorna
stego då och då ett ögonblick för att sedan döende sjunka samman,
och samtalet började visa ansatser att afstanna, då Frank Dutchman,
tysken, plötsligt ryckte till och skarpt stirrade på Arizona-Jims
hufvud.
»Ligg stilla, Arizona!» sade han. »Det gäller lifvet!»
Arizona-Jim låg stilla, »Dutchie» drog sin revolver, siktade noga
och tryckte af. Kulan passerade en knapp kvarts tum från Arizonas
tinning och en skallerorm vred sig med krossadt hufvud på marken.
Arizona-Jim reste sig, kastade en blick på den slingrande ormen,
sände honom med ett slag in i elden och lade sig åter lugnt ned.
»Jaså, bara en skallerorm! Bless you! Jag trodde, att det var något
extra,» sade han lidelsefritt.
Dutchie tittade på Arizona, därefter på de öfriga, nu fullt
klarvakna, pojkarna och så på Arizona igen.
»Det var då den kallblodigaste tusan jag någonsin sett,» sade
han. »Han behandlar ju en skallerorm som om det vore en moskit.
Om inte den slår rekord, så — —!»
På det viset kommo historierna i gång.
»Arizona är inte bortkommen precis,» inföll Broncho-Bill. »Men
rekord slår han nog inte ändå. Nere i Chicago fanns det en gång en
neger, Onkel Tom, kallade de honom, och han var hela sydsidans
fasa. Saken var nämligen den, att Onkel Tom slagit sig på
rånaryrket, och bedref det med en sådan skicklighet och fräckhet,
att alla polisens försök att få tag i honom blefvo fruktlösa.
Och, noga taget, kanske inte heller efterspaningarna bedrefvos
med all den energi man kunnat vänta, ty Onkel Tom hade alls ingen
motvilja mot rånmord, och det hade gång på gång händt, att
personer, som inte hastigt nog räckt upp händerna, utan vidare fått
sig en kula i skallen. Detta gjorde att ingen precis ville åtaga sig att
lägga vantarna på karlen.
Men det fanns i Chicago en detektiv, som kallades »The Razor» —
Rakknifven — och han hade beslutat att taga Onkel Tom död eller
lefvande, kosta hvad det ville. Därför dref han natt efter natt, klädd
som arbetare och med revolvern nära till hands, på sydsidans gator i
hopp att möta rånaren.
Till slut lyckades det. Hvarifrån negern kom, var Rakknifven aldrig
karl att förklara, men en natt stod Onkel Tom plötsligt framför
detektiven med revolvern riktad mot hans hufvud och
kommenderade:
»Hands up! Quickly!»
Men Rakknifven var en kallblodig karl. Han betraktade lugnt
revolvern och sade:
»Ett ganska vackert vapen! Jag skall ge er fyra dollars för det!»
Svartingen blef så förvånad att han lät vapnet sjunka, och nästa
ögonblick var hans själ på väg till det varma stället, medan
Rakknifven stoppade ned sin rykande revolver och gick för att
telefonera efter en polisvagn att föra bort liket i.»
Pojkarne uttryckte alla sin beundran för detektivens mod och
själsnärvaro, men Goldmine-John ansåg dock icke, att detta var
rekord.
»När jag prospectade efter guld i södra Californien, hade jag en
kamrat som hette Price, och den karlen var absolut den
kallblodigaste människa jag träffat.»
Där nere i ökentrakterna finns en afgrund, som kallas
Djäfvulsklyftan, så heta ju för resten de flesta klyftor i världen. Den
här är 110 fot djup och i dess botten rinner en liten bäck fram,
annars är bottnen af sand, beströdd med klippstycken, som under
årens lopp fallit ned där.
Well, en gång voro vi, fyra stycken kamrater, i de där trakterna
och redo icke långt från klyftans rand, när Prices häst blef alldeles
vild. Price var en god ryttare, men hästen lät, trots alla hans
ansträngningar, icke tygla sig, jag tror själfva den onde flugit i
kreaturet.
Det bar allt närmare och närmare bråddjupet och vi ropade till
Price att han skulle kasta sig ur sadeln, men han trodde väl att han
skulle lyckas tygla hästen till sist, och satt kvar.
Plötsligt, när de voro nära kanten, gjorde hästen ett kast, slog
några slag med framfötterna öfver afgrunden och störtade sedan
ned med ryttare och allt.
Men i samma ögonblick som han föll svängde Price hatten öfver
hufvudet och ropade:
»Good bye, boys!»
Sådan var han.
Vi hade inte litet besvär innan vi lyckades finna en plats där man
kunde stiga ned, men till slut funno vi en och klättrade mödosamt till
klyftans botten, riskerande nacken vid hvarje steg.
Vi funno snart nog Price, som låg där han fallit med ena benet
under sin döda häst. Kadavret var snart undanvräkt och vi kunde
undersöka vår vän.
Han lefde!
Men ena benet, det som kommit under hästen, var af på ett par
ställen, tvärs öfver hufvudet hade han ett svårt sår, och ena handen
hade fläkts upp mot en hvass klippkant.
 Med en klunk sprit lyckades vi väcka honom till medvetande om
än litet, och förbundo därefter hans hufvud.
Sedan kom turen till den skadade handen, och en af pojkarna
råkade lyfta upp den, så att den kom framför Prices halft seende
ögon.
Det gick en darrning genom Prices kropp, intelligensen i hans blick
återvände, med en kraftansträngning lyfte han hufvudet och såg
skarpt på såret i handen.
»Guldsand, b’gosh!» sade han, och sjönk medvetslös tillbaka.
Och när vi sågo efter, fanns bland smutsen i såret verkligen några
svagt glimmande korn.
Price hade störtat rakt ned i en guldgrufva, som sedan visade sig
vara rätt gifvande.»
»Det var en pojke, som duger det!» sade en af gossarna.
»Han var den mest kallblodige man jag känt,» upprepade
Goldmine-Johnny.
Då vaknade Arizona-Jim, som sofvit som ett godt barn medan de
öfriga berättade. Han hörde de sista orden, trodde att det var frågan
om kappljugning och kastade sig genast in.
»Skräp!» sade han och gäspade. »Kalla ni det där kallblodigt! Det
skulle det minsta barnhusbarn ha gjort lika bra.
Men vill ni höra talas om en verkligt kallblodig man, så skall jag
berätta om min vän Foster i Frisco. Det var en man, som aldrig
kunde bringas ur fattningen, aldrig, om så himlen trillat ned.
Han bodde, som sagt, i Frisco, och han bor där än förrästen, så att
om någon af er inte tror historien, så går det ju an att fråga honom
när ni kommer dit någon gång. Jag vet adressen. Men det är inte
värdt att ni går dit utan rekommendation från mig, ty alla fähundar,
som inte ha introduktionsbref från någon af hans mera framstående
bekanta, sparkar han ut genom fönstret, och han bor i 74:de
våningen.
 Denna man var i Frisco år 1906, när den stora jordbäfningen var
där, och som alla andra verkligt fina karlar var han och hörde Caruso
på kvällen. När det var slut på teatern var han ute och roade sig
litet, och var framåt morgonsidan på väg hemåt, gående. Hans
automobil hade gått sönder, se.
När nu den här Morris —, hm, hm, Fletch —, Foster menar jag,
hunnit till Market street så small det.
En enda hälsickes knall, och så störta hvartenda hus i hela stan
tillsammans.
Det haglade stenar, järnbalkar och takplåtar rundt omkring Foster,
men genom så godt som ett underverk blef han inte träffad af en
enda. Det här fortfor i ett par timmar, och Foster fick stå där han
stod, annars hade han blifvit så ihjälslagen som en människa
egentligen kan bli.
Till sist slutade dock stenregnet och vägen låg fri framför Foster.
Då tände han en fin cigarr, som kostat 20 cents, — han röker aldrig
billigare, — tittade upp mot himlen och sa’:
»Bom sköt ni, era jäklar!»
Welcome to our website – the ideal destination for book lovers and
knowledge seekers. With a mission to inspire endlessly, we offer a
vast collection of books, ranging from classic literary works to
specialized publications, self-development books, and children's
literature. Each book is a new journey of discovery, expanding
knowledge and enriching the soul of the reade

Our website is not just a platform for buying books, but a bridge
connecting readers to the timeless values of culture and wisdom. With
an elegant, user-friendly interface and an intelligent search system,
we are committed to providing a quick and convenient shopping
experience. Additionally, our special promotions and home delivery
services ensure that you save time and fully enjoy the joy of reading.

Let us accompany you on the journey of exploring knowledge and

personal growth!

ebookultra.com