(Ebook) Blackwell Handbook of Early Childhood

Development by Kathleen McCartney, Deborah

Phillips ISBN 1405120738 download

https://ebooknice.com/product/blackwell-handbook-of-early-
childhood-development-2528594

Explore and download more ebooks at ebooknice.com

We have selected some products that you may be interested in
Click the link to download now or visit ebooknice.com
for more options!.

(Ebook) The Wiley-Blackwell Handbook of Childhood Social

Development (Blackwell Handbooks of Developmental Psychology) by
Peter K. Smith, Craig H. Hart ISBN 9781405196796, 1405196793

https://ebooknice.com/product/the-wiley-blackwell-handbook-of-childhood-
social-development-blackwell-handbooks-of-developmental-psychology-2512580

(Ebook) The Wiley-Blackwell handbook of childhood cognitive

development by Usha C Goswami ISBN 9781405191166, 9781444325492,
1405191163, 1444325493

https://ebooknice.com/product/the-wiley-blackwell-handbook-of-childhood-
cognitive-development-4687794

(Ebook) The Wiley-Blackwell Handbook of Childhood Social

Development by Peter K. Smith, Craig H. Hart ISBN 9781119678984,
1119678986

https://ebooknice.com/product/the-wiley-blackwell-handbook-of-childhood-
social-development-44831748

(Ebook) The Wiley-Blackwell Handbook of Childhood Cognitive

Development, Second edition by Usha Goswami ISBN 9781405191166,
9781444325485, 1405191163, 1444325485

https://ebooknice.com/product/the-wiley-blackwell-handbook-of-childhood-
cognitive-development-second-edition-4314104
(Ebook) Blackwell Handbook of Childhood Social Development by
Peter K. Smith, Craig H. Hart ISBN 9780585468174, 9780631217527,
0631217525, 0585468176

https://ebooknice.com/product/blackwell-handbook-of-childhood-social-
development-1384650

(Ebook) The Wiley-Blackwell Handbook of Childhood Cognitive

Development by Usha Goswami ISBN 9781405191166, 9781444325492,
9781444351736, 1405191163, 1444325493, 1444351737, 9781405191162

https://ebooknice.com/product/the-wiley-blackwell-handbook-of-childhood-
cognitive-development-1750210

(Ebook) The Wiley-Blackwell Handbook of Childhood Social

Development, Second Edition by Peter K. Smith, Craig H. Hart
ISBN 1405196793

https://ebooknice.com/product/the-wiley-blackwell-handbook-of-childhood-
social-development-second-edition-2112772

(Ebook) Early Childhood Development and Its Variations (Lea's

Early Childhood Education Series) by Suzanne Krogh, Kristine
Slentz ISBN 9780585376714, 9780805828849, 0585376719, 0805828842

https://ebooknice.com/product/early-childhood-development-and-its-
variations-lea-s-early-childhood-education-series-1928334

(Ebook) Media Exposure During Infancy and Early Childhood: The

Effects of Content and Context on Learning and Development by
Rachel Barr, Deborah Nichols Linebarger (eds.) ISBN
9783319451008, 9783319451022, 3319451006, 3319451022
https://ebooknice.com/product/media-exposure-during-infancy-and-early-
childhood-the-effects-of-content-and-context-on-learning-and-
development-5838714
Blackwell Handbook of Early Childhood Development
Blackwell Handbooks of Developmental Psychology

This outstanding series of handbooks provides a cutting-edge overview of classic research,

current research and future trends in developmental psychology.

• Each handbook draws together 25–30 newly commissioned chapters to provide a

comprehensive overview of a sub-discipline of developmental psychology.
• The international team of contributors to each handbook has been specially chosen
for its expertise and knowledge of each field.
• Each handbook is introduced and contextualized by leading figures in the field,
lending coherence and authority to each volume.

The Blackwell Handbooks of Developmental Psychology will provide an invaluable overview

for advanced students of developmental psychology and for researchers as an authoritative
definition of their chosen field.

Published

Blackwell Handbook of Infant Development

Edited by Gavin Bremner and Alan Fogel

Blackwell Handbook of Childhood Social Development

Edited by Peter K. Smith and Craig H. Hart

Blackwell Handbook of Childhood Cognitive Development

Edited by Usha Goswami

Blackwell Handbook of Adolescence

Edited by Gerald R. Adams and Michael D. Berzonsky

The Science of Reading: A Handbook

Edited by Margaret J. Snowling and Charles Hulme

Blackwell Handbook of Early Childhood Development

Edited by Kathleen McCartney and Deborah Phillips

Forthcoming

Blackwell Handbook of Language Development

Edited by Erika Hoff and Marilyn Shatz
Blackwell Handbook of Early
Childhood Development

Edited by

Kathleen McCartney and Deborah Phillips

© 2006 by Blackwell Publishing Ltd
except for editorial material and organization © 2006 by Kathleen McCartney and Deborah
Phillips

BLACKWELL PUBLISHING
350 Main Street, Malden, MA 02148-5020, USA
9600 Garsington Road, Oxford OX4 2DQ, UK
550 Swanston Street, Carlton, Victoria 3053, Australia

The right of Kathleen McCartney and Deborah Phillips to be identified as the Authors of the
Editorial Material in this Work has been asserted in accordance with the UK Copyright,
Designs, and Patents Act 1988.

All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system,
or transmitted, in any form or by any means, electronic, mechanical, photocopying, recording
or otherwise, except as permitted by the UK Copyright, Designs, and Patents Act 1988, without
the prior permission of the publisher.

First published 2006 by Blackwell Publishing Ltd

1 2006

Library of Congress Cataloging-in-Publication Data

Blackwell handbook of early childhood development / edited by Kathleen McCartney and Deborah
Phillips.
p. cm.—(Blackwell handbooks of developmental psychology)
Includes bibliographical references and index.
ISBN-13: 978-1-4051-2073-9 (hardcover : alk. paper)
ISBN-10: 1-4051-2073-8 (hardcover : alk. paper) 1. Child psychology. 2. Child
development. I. Title: Handbook of early childhood development. II. McCartney,
Kathleen. III. Phillips, Deborah. IV. Series.

BF721. B44 2006

305.231—dc21
2005029124

A catalogue record for this title is available from the British Library.

Set in 10.5 on 12.5 pt Adobe Garamond

by SNP Best-set Typesetter Ltd, Hong Kong
Printed and bound in the United Kingdom
by TJ International, Padstow, Cornwall

The publisher’s policy is to use permanent paper from mills that operate a sustainable forestry
policy, and which has been manufactured from pulp processed using acid-free and elementary
chlorine-free practices. Furthermore, the publisher ensures that the text paper and cover board
used have met acceptable environmental accreditation standards.

For further information on

Blackwell Publishing, visit our website:
www.blackwellpublishing.com
Contents

List of Tables and Figures viii

List of Contributors x
Preface xiv

Part I. Conceptual Frameworks 1

1. Nature and Nurture in Early Childhood 3

Kirby Deater-Deckard and Katherine Cahill

2. Vulnerability and Resilience in Early Child Development 22

Ann S. Masten and Abigail H. Gewirtz

3. Family Influences on Early Development: Integrating the Science

of Normative Development, Risk and Disability, and Intervention 44
Michael J. Guralnick

4. Developmental Pathways and Intersections among Domains of

Development 62
Catherine C. Ayoub and Kurt W. Fischer

Part II. Early Biological and Physiological Development 83

5. Early Brain Development and Plasticity 85

Jane W. Couperus and Charles A. Nelson

6. Social Regulation of Stress in Early Child Development 106

Megan R. Gunnar
vi Contents

7. Temperament 126
Jennifer N. Martin and Nathan A. Fox

Part III. Cognitive Development 147

8. Early Conceptual Development 149

Susan A. Gelman

9. Executive Functions in Developing Children: Current

Conceptualizations and Questions for the Future 167
Marilyn C. Welsh, Sarah L. Friedman, and Susan J. Spieker

10. Developing Social Understanding in a Social Context 188

Rachel Barr

11. Mathematical Thinking and Learning 208

Herbert P. Ginsburg, Joanna Cannon, Janet Eisenband, and Sandra Pappas

Part IV. Language and Communicative Development 231

12. Language Experience and Language Milestones During Early Childhood 233
Erika Hoff

13. How Children Learn Language: A Focus on Resilience 252

Susan Goldin-Meadow

14. What Counts as Literacy in Early Childhood? 274

Catherine E. Snow

Part V. Social, Emotional, and Regulatory Development 295

15. Getting Along with Others: Social Competence in Early Childhood 297
Richard A. Fabes, Bridget M. Gaertner, and Tierney K. Popp

16. Feeling and Understanding: Early Emotional Development 317

Ross A. Thompson and Kristin H. Lagattuta

17. Temperament, Attention, and the Development of Self-Regulation 338

Mary K. Rothbart, Michael I. Posner, and Jessica Kieras

18. Maladjustment in Preschool Children: A Developmental

Psychopathology Perspective 358
Susan B. Campbell
 Contents vii

Part VI. The Social Ecology of Early Development 379

19. Family Systems 381

Marc H. Bornstein and Jeanette Sawyer

20. Poverty During Early Childhood 399

Eric Dearing, Daniel Berry, and Martha Zaslow

21. Orphanages as a Developmental Context for Early Childhood 424

Charles H. Zeanah, Anna T. Smyke, and Lisa D. Settles

22. Peer Relationships in Early Childhood 455

Deborah Lowe Vandell, Lana Nenide, and Sara J. Van Winkle

23. Child Care and Early Development 471

Deborah Phillips, Kathleen McCartney, and Amy Sussman

24. The Social Ecology of the Transition to School: Classrooms,

Families, and Children 490
Robert C. Pianta and Sara Rimm-Kaufman

25. Media and Early Development 508

Sandra L. Calvert

Part VII. Policy Issues 531

26. Evaluating Early Childhood Assessments: A Differential Analysis 533

Samuel J. Meisels and Sally Atkins-Burnett

27. Head Start: What Do We Know About Its Effectiveness? What Do

We Need to Know? 550
John M. Love, Louisa Banks Tarullo, Helen Raikes, and
Rachel Chazan-Cohen

28. Early Childhood Policy: A Comparative Perspective 576

Jane Waldfogel

29. Promoting Social Competence in Early Childhood: Classroom

Curricula and Social Skills Coaching Programs 595
Karen L. Bierman and Stephen A. Erath

30. Treatment and Prevention of Conduct Problems: Parent Training

Interventions for Young Children (2–7 Years Old) 616
Carolyn Webster-Stratton and M. Jamila Reid

Author Index 642

Subject Index 648
List of Tables and Figures

Tables

2.1 Concise glossary of concepts related to vulnerability and resilience in

development 24
12.1 Milestones of phonological development in production 235
12.2 Milestones of lexical development in production 238
12.3 Milestones of morphosyntactic development in production 240
12.4 Milestones of communicative development 243
13.1 The resilient properties of language 265
14.1 Examples of early literacy accomplishments in five domains 276
21.1 Studies with multiple reports on the same sample followed by single-
sample studies 429
28.1 Childbirth-related leave policies in the United States and other
OECD nations 581
30.1 Summary of empirically validated prevention programs for young
children (0–8 years) that are designed to prevent later development of
substance abuse, violence, and delinquency: parent- and family-focused
interventions 620
30.2 Summary of empirically validated prevention programs for young
children (0–8 years) that are designed to prevent later development of
substance abuse, violence, and delinquency: multi-focused interventions 628

Figures

4.1 Developmental web for two relationships 64

4.2 Developmental web for normative mean and nice social interactions 71
 List of Tables and Figures ix

4.3 Developmental web biased toward nice interactions due to inhibited

temperament 73
5.1 Neuron including cell body, axon, dendrites, and synapse 86
5.2 Developmental trajectories of mechanisms of brain development 95
6.1 Schematic of the hypothalamic-pituitary-adrenocortical (HPA) system 110
17.1 The development of executive functioning 346
24.1 The ecological and dynamic model of transition 493
25.1 Percent of parents who say each medium mostly helps/hurts children’s
learning 511
30.1 Model of linking risk factors: unfolding chain of events in development
of conduct disorder 618
Notes on Contributors

Sally Atkins-Burnett is Assistant Professor of Early Childhood Special Education at the

University of Toledo.
Catherine C. Ayoub is Associate Professor of Education at the Harvard Graduate School
of Education and Associate Professor of Psychology at the Harvard Medical School.
Rachel Barr is Assistant Professor of Psychology at Georgetown University.
Daniel Berry is a doctoral student in Human Development and Psychology at the
Harvard Graduate School of Education.
Karen L. Bierman is Distinguished Professor of Psychology at Pennsylvania State University.
Marc H. Bornstein is Senior Investigator and Head of Child and Family Research at the
National Institute of Child Health and Human Development.
Katherine Cahill is a doctoral student in Psychology at the University of Oregon.
Sandra L. Calvert is Professor of Psychology at Georgetown University and Director of
the Children’s Digital Media Center.
Susan B. Campbell is Professor of Psychology at the University of Pittsburgh.
Joanna Cannon is a postdoctoral fellow in Developmental Psychology at the University
of Chicago.
Rachel Chazan-Cohen is Senior Research Analyst at the Office of Planning, Research
and Evaluation, Administration for Children and Families, US Department of Health
and Human Services.
Jane W. Couperus is the Foundation for Psychocultural Research – Hampshire College
Program in Culture, Brain, and Development Assistant Professor of Developmental
Cognitive Neuroscience.
 Notes on Contributors xi

Eric Dearing is Assistant Professor of Psychology at the University of Wyoming.

Kirby Deater-Deckard is Professor of Psychology at Virginia Polytechnic Institute and
State University.
Janet Eisenband is a doctoral student in Cognitive Studies in Education at Teachers
College, Columbia University.
Stephen A. Erath is a student in Child Clinical Psychology at the Pennsylvania State
University.
Richard A. Fabes is a Professor in the Department of Family and Human Development
at Arizona State University.
Kurt W. Fischer is Charles Bigelow Professor of Education at the Harvard Graduate
School of Education.
Nathan A. Fox is Professor of Human Development at the University of Maryland.
Sarah L. Friedman is a staff member of the National Institute of Child Health and
Human Development. She is Scientific Coordinator of the NICHD Study of Early Child
Care and Youth Development.
Bridget M. Gaertner is a doctoral student in Family Science at the Arizona State
University.
Susan A. Gelman is Associate Dean for Social Sciences and Frederich G. L. Huetwell
Professor of Psychology at the University of Michigan.
Abigail H. Gewirtz is Assistant Professor of Psychology at the University of Minnesota.
Herbert P. Ginsburg is Jacob H. Schiff Foundations Professor of Psychology and
Education at Teachers College, Columbia University.
Susan Goldin-Meadow is Irving B. Harris Professor of Psychology at the University of
Chicago.
Megan R. Gunnar is Professor of Child Development at the University of Minnesota.
Michael J. Guralnick is Director of the Center on Human Development and Disability
and Professor of Psychology and Pediatrics at the University of Washington.
Erika Hoff is Professor of Psychology at Florida Atlantic University.
Jessica Kieras is a doctoral student in Psychology at the University of Oregon.
Kristin H. Lagattuta is Assistant Professor of Psychology at the University of California,
Davis.
John M. Love is a senior fellow at Mathematica Policy Research Inc., Princeton, NJ.
Kathleen McCartney is Gerald S. Lesser Professor of Early Childhood Development at
the Harvard Graduate School of Education.
Jennifer N. Martin is a doctoral student in Human Development at the University of
Maryland.
xii Notes on Contributors

Ann S. Masten is Distinguished McKnight University Professor and Distinguished

University Professor of Child Psychology at the University of Minnesota.
Samuel J. Meisels is President of the Erikson Institute.
Charles A. Nelson is Richard David Scott Chair of Pediatrics at the Harvard Medical
School and Research Director of the Developmental Medicine Center at Boston Children’s
Hospital.
Lana Nenide is a doctoral student at the University of Wisconsin.
Sandra Pappas is a doctoral student in Developmental Psychology at Teachers College,
Columbia University.
Deborah Phillips is Professor of Psychology at Georgetown University.
Robert C. Pianta is Professor and William Clay Parrish Jr. Chair in Education at the
University of Virginia.
Tierney K. Popp is a doctoral student in Child Development and Family Studies at
Arizona State University.
Michael I. Posner is Professor Emeritus at the University of Oregon and Adjunct
Professor at the Weill Medical College in New York (Sackler Institute).
Helen Raikes is Professor, Department of Family and Consumer Sciences, University of
Nebraska, Lincoln.
M. Jamila Reid is Co-Director of the Parenting Center and a research psychologist at
the Department of Family and Child Nursing, at the University of Washington.
Sara Rimm-Kaufman is Assistant Professor of Educational Psychology at the University
of Virginia.
Mary K. Rothbart is Professor Emeritus at the University of Oregon.
Jeanette Sawyer is a doctoral student in Clinical Psychology at Columbia University.
Lisa D. Settles is a member of the clinical faculty in the Department of Psychiatry and
Neurology at Tulane University Health Sciences Center.
Anna T. Smyke is Research Instructor of Child and Adolescent Psychiatry at Tulane
University.
Catherine E. Snow is Henry Lee Shattuck Professor of Education at the Harvard
Graduate School of Education.
Susan J. Spieker is Professor of Family and Child Nursing at the University of
Washington.
Amy Sussman is a researcher and adjunct faculty member in the Psychology Department
at Georgetown University.
Louisa Banks Tarullo is a senior researcher at Mathematica Policy Research, Inc. in
Washington, DC.
 Notes on Contributors xiii

Ross A. Thompson is Professor of Psychology at the University of California, Davis.

Sara J. Van Winkle is a graduate student at the University of Wisconsin.
Deborah Lowe Vandell is a Professor in the Department of Educational Psychology at
the University of Wisconsin-Madison.
Jane Waldfogel is Professor of Social Work and Public Affairs at Columbia University.
Carolyn Webster-Stratton is Professor and Director of the Parenting Clinic at the
Department of Family and Child Nursing, University of Washington.
Marilyn C. Welsh is Professor of Psychology at the University of Northern Colorado.
Martha Zaslow is the Vice President for Research and Area Director for the Early Child
Development content area at Child Trends.
Charles H. Zeanah is Professor of Psychiatry and Pediatrics and Director of Child and
Adolescent Psychiatry at Tulane University.
Preface

In the first two years of life, infants develop amazing competencies across development,
from controlled movements to representational thought to goal-directed attachment
relationships. Our story picks up from this point through about age 7, the early childhood
years. Early childhood, like infancy, represents a time of emerging skills – skills that make
the 7-year-old seem more like an adult than an infant. In early childhood, children
exchange magical and egocentric thinking for a theory of mind, the ability to execute a
plan of action, and a rudimentary logic. Over time, “terrible” 2-year-olds become young
children who can exhibit self-control by delaying gratification and inhibiting inappro-
priate responses. In a stunning feat, by the end of early childhood, children master most
of the grammatical rules that adults use. Parents and teachers respond to these kinds of
noticeable changes by using reasoning, encouraging independence, arranging play dates,
and providing explicit opportunities for learning in their dealings with young children.
Soon, children are reading, counting, developing friendships, choosing to engage in
favorite activities, and more.
There are two main ways to study development at any age. The first is to chart the
milestones that reflect changes observed in the average child, while the second is to assess
individual differences among children. Both perspectives inform the knowledge base on
early childhood development. Individual differences are of particular interest to those
concerned with applied problems. For this reason, an understanding of early childhood
necessitates an investigation of the contexts of development, what we refer to here as the
social ecology of early development, including the family, peers, poverty, child care, and
the media. To some extent, research on early childhood has informed policy issues, as
reflected in work on assessment as well as evaluations of early interventions for children
and parents. Comparative studies reveal vast differences across cultures in policies for
children and families, which are more likely to reflect public will than research per se.
We began our editing task by reflecting on the emerging competencies in early child-
hood, the approaches social scientists use to study it, and methodological issues in the
 Preface xv

field. Then we constructed topics that represent our view of the landscape in early child-
hood development. We recruited leading scholars in developmental science to write rela-
tively short, albeit comprehensive, reviews of the literature from both a theoretical and a
conceptual perspective. To give the volume a unified voice, we asked authors to consider
four organizing themes in their reviews: the role of early experiences as they shape the
course of development; contributions of the cultural contexts within which children grow
up; individual differences in developmental trajectories; and applications of development
science to issues of practice and policy.
The result is a Handbook that we have organized into seven parts: Part I, Conceptual
Frameworks; Part II, Early Biological and Physiological Development; Part III, Cognitive
Development; Part IV, Language and Communicative Development; Part V, Social,
Emotional, and Regulatory Development; Part VI, The Social Ecology of Early Develop-
ment; and Part VII, Policy Issues. The four conceptual frameworks that open the Hand-
book provide a foundation for the field through their discussions of how to describe the
interplay of genes and environments, how research on children’s vulnerability and resili-
ence informs our understanding of individual differences, how the study of normal and
atypical development can enhance our understanding of developmental processes, and
how domains of development intersect.
Our aim, like that of other editors in this Blackwell series, is to provide a Handbook
that is accessible to a broad audience, from students to researchers to practitioners. Each
chapter offers an independent overview of a topic, which can be read as a stand-alone
piece. Note, however, that the authors liberally reference other chapters in the volume to
help readers make important connections across the field. Indeed, several authors read
one another’s first drafts to discover not only common ground, but also points of diver-
sion. One can easily imagine organizing an early childhood seminar around cross-chapter
discussions of key developmental issues. In the final analysis, our aim has been to assem-
ble a Handbook that will be useful to all within our field who seek to understand the
developing child, to move the knowledge base forward, and apply this knowledge toward
constructive policies and programs for all children.

Kathleen McCartney
Deborah Phillips
PART I

Conceptual Frameworks
1

Nature and Nurture in Early Childhood

Kirby Deater-Deckard and Katherine Cahill

Human development is shaped by dynamic transactions between genes and environments

– genetic and environmental influences that can be independent or correlated, and additive
or interactive in their effects. These effects cannot be elucidated without understanding
how these transactions may be operating throughout the lifespan. The focus in develop-
mental science has shifted toward testing models of how genes and environments work
together to create human variability, as part of a much broader trend toward investigating
biological and environmental factors in brain growth, functioning, and plasticity.
In the current chapter, we present research investigating the interplay between nature
and nurture in early childhood development. We begin with an overview of the techniques
used to ascertain genetic and environmental influences, and then turn to a description
of what we know about the etiology of individual differences. We concentrate on the
domains of physical development, cognitive and language skills, temperament, and the
early signs of developing psychopathology. In addition, we consider recent developments
in the study of gene–environment processes and molecular genetics, as they apply to early
childhood.

Methods in Research on Gene–Environment Processes

Human genes and environments share remarkable similarities across populations. Indeed,
humans share much of their genotype with many other species. However, there also
is awesome variability in the form and function of genes and environments that give
rise to equally remarkable variability across individuals, and it is the examination of the
etiology of these individual differences that is at the root of contemporary quantitative
and molecular genetics research (Plomin, DeFries, McClearn, & McGuffin, 2001). With
few exceptions, behavioral and molecular genetic data are correlational. However, even
4 Kirby Deater-Deckard and Katherine Cahill

correlational genetic designs yield data that are useful in pointing toward likely causal
mechanisms, because they control for potential confounds between genetic and environ-
mental influences – confounds that go undetected in most developmental studies of
genetically related family members. Behavioral and molecular genetics research, in
addition to experimental and quasi-experimental studies of the effects of familial and
extra-familial experiences in development, are important contemporary approaches to
understanding the contributions of both genes and environments to human development
(Collins, Maccoby, Steinberg, Hetherington, & Bornstein, 2000).

Molecular genetic techniques

The Human Genome Project revealed that there are around 30,000 functional human
genes – far fewer than the 100,000 that researchers expected to find. Genes are the func-
tional parts of chromosomes that synthesize proteins. These proteins act as enzymes that
are the building blocks for neurotransmitters, hormones, and other bio-chemicals. Human
chromosomes come in pairs, and people have one allele (i.e., form) of a gene on one
chromosome and one allele on the second. There are variations in alleles; some are longer
or shorter or more complex than others, and these differences correspond to differences
in protein synthesis and the production of chemicals involved in guiding human behav-
ior. Base pairs are the unit of analysis in genome scans, and variability in base pairs at
specific gene loci is related to variability in the production, destruction, and expression
of enzymes. For instance, single base pair substitutions/single nucleotide polymorphisms
(SNPs) and simple sequence repeats (SSRs) are structural variations that are associated
with complex trait expression (Craig & McClay, 2003).
Consider as an example the dopamine receptor D4 gene (DRD4), which plays a role
in determining the number of dopamine receptors in the brain. Having more dopamine
receptors typically translates into greater dopamine activity in the brain, which is related
to novelty seeking, attention problems – and, in more extreme cases, schizophrenia and
disorganized attachment (Ebstein, Benjamin, & Belmaker, 2003). DRD4 alleles come in
at least ten forms (Kluger, Siegfried, & Ebstein, 2002), but the most common are the
4- and 7-repeat alleles, often referred to as the short and long forms of DRD4, respectively.
The long form is associated with higher levels of novelty seeking (Ebstein et al., 2003).
DRD4 and the serotonin transporter 5-HTTLPR gene have received substantial attention
in molecular genetics research, because they are thought to have widespread effects on
complex human behaviors.
Molecular genetic techniques allow scientists to identify specific genes involved in the
expression of complex human traits and behaviors, based on the analysis of structural
differences in DNA like the differences just described in the DRD4 gene. Linkage and
association approaches to studying genetic similarity (e.g., allele sharing and allelic fre-
quency at specific locations on chromosomes) among family members have vastly increased
our knowledge about individual genes implicated in some of the most widely studied
human attributes, including how those genes are differentially expressed in individuals.
More recent advances in molecular genetics have focused on understanding the complex
processes involved in gene structure and functional expression.
 Nature and Nurture in Early Childhood 5

A small number of genes involved in individual differences in early childhood have

been identified, and little is understood about the intricacies of the expression of these
genes in terms of their products (i.e., proteins, enzymes) and the effects of those gene
products. Nevertheless, this research is progressing rapidly, and the work that has been
done already greatly enriches our appreciation for the importance of examining gene–
environment processes. The decades ahead will be filled with major discoveries regarding
variation in structure and function of genes and networks of genes, their products, and
the transactions between these and non-genetic factors. These will include discoveries
arising from the search for relevant genes (based on genome scans) as well as from inves-
tigations of candidate genes in particular neurotransmitter systems implicated for specific
attributes (based on existing knowledge from the human and animal biopsychology
literatures).

Quantitative genetic techniques

Unlike molecular genetic approaches, quantitative genetic techniques are based on math-
ematical models that employ principles of population genetics to estimate the propor-
tions of variance that are accounted for by genetic and environmental factors. Studies
of sibling and parent–offspring pairs that vary in their genetic similarity (e.g., biological
and non-biological relatives in intact, step, and adoptive families; twins; families that
have used egg or sperm donation) allow for estimation of genetic, shared environmen-
tal, and non-shared environmental effects on outcomes of interest. If family members
who are more genetically similar (e.g., identical versus fraternal twins) are more similar
on a trait, then genetic variance or heritability is said to account for the greater similar-
ity. If genetic similarity is controlled and family members continue to show similarity,
shared environmental variance is said to be present. Non-shared environmental variance
includes effects of all the non-genetic influences that lead to dissimilarity among family
members, and includes measurement error (Reiss, Neiderhiser, Hetherington, & Plomin,
2000).
The overwhelming majority of research on the effects of nature and nurture in early
childhood has employed quantitative techniques, but that trend is changing as molecular
genetic techniques become more accessible (Plomin & Rutter, 1998). With this in mind,
we turn to review the research on the contributions of genes and environments to
children’s early physical, cognitive, and psychosocial development.

Stature and Physical Development

A good place to start in considering research on gene–environment processes is with the

literature on indices of stature – most scientists agree on what these observable attributes
(i.e., phenotypes) are, and how they are best measured. There is also consensus on how
these should be measured, and if used correctly, the measurement tools yield data that
are highly reliable and valid. Quantitative genetics research has indicated substantial
Random documents with unrelated
content Scribd suggests to you:
att du inte hade ett ord åt mig på hela kvällen.
— Du är svartsjuk således?
— Jag? Nej, vet du, inte det allra minsta! Föredrar du henne för
mig, så var så god! Det skall inte röra mig ett grand!
— Såå? Du är inte svartsjuk? Det är under vanliga förhållanden en
ledsam omständighet!
— Under vanliga förhållanden? Vad menar du med det?
— Jag menar — helt enkelt — att jag ledsnat på dig, som du själv
sade nyss!
— Det ljuger du! Du har inte gjort det!
Hon rörde på näsvingarna, visade tandspetsarna och stack med
synålarna.
— Låt oss tala om något annat, sade han. — Vad tyckte du om
Rehnhjelm?
— Mycket bra! Det var en snäll gosse! Och en fin gosse!
— Han blev alldeles kär i dig!
— Så du pratar!
— Men det värsta är att han vill gifta sig med dig!
— Var så god och låt mig slippa höra sådana där dumheter!
— Men som han bara är tjugu år, ämnar han vänta tills han blir dig
värdig, som han uttryckte sig!
— En sådan tok!
— Med värdig menar han att vara en erkänd skådespelare! Och
det kan han inte bli förrän han får roller! Kan du inte skaffa honom
det?
Agnes rodnade, kastade sig upp i soffhörnet och visade ett par
eleganta stövletter med guldtofsar.
— Jag? Som inte får några själv! Du hånar mig!
— Ja, jag gjorde det!
— Du är en djävul, Gustav! Vill du tro det?
— Kanske! Kanske inte! Det är så svårt att avgöra sådant!
Emellertid, om du är en förståndig flicka ...
— Tig!
Hon tog en vass papperskniv från bordet och lyfte den hotande på
skämt, som såg ut som allvar.
— Du är så vacker i dag, Agnes! sade Falander.
 — I dag? Vad menar du? I dag? Har du inte sett det förr?
— Åjo! Det har jag nog!
— Varför suckar du?
— Det gör man alltid när man har rumlat.
— Får jag se på dig? Har du ont i dina ögon?
— Nattvaket, kära du!
— Jag skall gå, så får du sova middag!
— Gå inte ifrån mig! Jag kan inte sova ändå.
— Jag tror att jag måste gå i alla fall! Jag skulle egentligen bara
komma hit och säga det!
Hennes röst blev vek och hennes ögonlock sänkte sig sakta som
ridån efter en dödsscen. Falander svarade:
— Det var snällt att du ändå kom och sa ifrån.
Hon steg upp och knöt på sin hatt framför spegeln.
— Har du någon parfym här? frågade hon.
— Nej, den har jag på teatern!
— Du skall lägga bort att röka pipa; det fäster så fasligt i kläderna.
— Jag ska göra det!
Hon böjde sig ner och knäppte om sitt strumpeband.
— Förlåt! sade hon och kastade en bedjande blick på Falander.
— Vad då? svarade han med frånvarande min, som om han inte
sett något.
Som svaret uteblev, fattade han mod, tog ett långt andetag och
frågade:
— Vart skall du gå?
— Jag skall gå bort och prova en klänning, så att du behöver inte
alls vara orolig! svarade hon, som hon tyckte, mycket ledigt. Men
han hörde på de falska accenterna att det var repeterat, och han
sade endast:
— Adjö, då!
Hon kom emot honom för att bli kysst. Han tog henne i famn och
tryckte henne mot sitt bröst som om han ville kväva henne, därpå
kysste han henne på pannan, förde henne till dörren, sköt henne ut
och sade helt kort: adjö!
 SEXTONDE KAPITLET.
I Vita bergen.
En eftermiddag i augusti sitter Falk i Mosebacke trädgård igen,
ensam nu liksom han varit hela sommaren; och han gör ett överslag
över sina erfarenheter under detta fjärdedels år, som gått sedan han
var här sist, så uppfylld av förhoppningar, så modig och så stark.
Han känner sig gammal, trött, likgiltig; han har sett in i alla dessa
husmassor, som stå där nere; och det såg alltid ut på ett annat sätt
än han trodde. Han har varit ute i världen och skådat människorna
under mångahanda förhållanden, så som endast en fattigläkare eller
en tidningsreferent får se dem, dock med den skillnad att referenten
får se dem som de visa sig, under det läkaren vanligen får se dem
sådana de äro; han hade haft tillfälle att skåda människan såsom
samhällsdjur under alla möjliga former. Han hade bevistat riksdagen,
kyrkostämmor, bolagsstämmor, sammankomster för välgörande
ändamål, polisrannsakningar, fester, begravningar, folkmöten;
överallt stora ord, och många ord, ord som aldrig brukas i dagligt tal,
något slags särskilda ord, som icke äro uttryck för någon tanke,
åtminstone icke för den som skulle uttalas. Han hade därigenom fått
en ensidig uppfattning av människan och kunde aldrig se henne utan
som det lögnaktiga samhällsdjuret, vilket måste så vara, efter som
civilisationen förbjuder öppet krig; hans brist på umgänge gjorde att
han glömde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skål och
vägg är rätt älskvärt om det icke retas, och som gärna visar sig med
alla sina fel och svagheter så snart inga vittnen äro närvarande.
Detta hade han glömt och därför var han mycket bitter. Men det var
en annan omständighet, som var ledsammare: han hade förlorat
aktningen för sig själv! Och detta utan att han begått en enda
handling, för vilken han behövde blygas! Men andra hade berövat
honom den, och det går mycket lätt för sig. Överallt och var helst
han uppträtt, hade man visat honom missaktning, och hur skulle
han, som från barndomen blivit berövad självkänslan, kunna akta
den, som alla andra missaktade! Men vad som gjorde honom riktigt
olycklig var, att se huru de konservatives referenter, det vill säga de
som försvarade, eller åtminstone lämnade oantastat, allt vrångt,
huru de blevo behandlade med rätt mycken hövlighet. Det var
således icke så mycket mot yrket som tidningsskrivare utan som de
eländas målsman han åtnjöt allmänt förakt! Stundom hade han varit
ett rov för grymma tvivel! Han hade till exempel vid redogörelsen för
Tritons bolagsstämma begagnat ordet svindel. Härpå hade
Gråkappan svarat i en lång artikel och så klart bevisat att bolaget var
ett national-patriotiskt filantropiskt företag, att han själv nära på
trodde att han haft orätt, och han gick länge med samvetskval över
att han så lättsinnigt handskats med människors rykte. Han befann
sig emellertid nu i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut
indifferentism, det berodde endast på nästa impuls vad riktning det
skulle ta.
Livet hade denna sommar varit honom så surt, att han med
skadeglädje hälsat varje regndag, och han kände ett relativt behag
nu, då han såg huru ett och annat vissnat blad rasslade fram över
sandgångarna. Han satt och anställde till sin tröst sataniskt muntra
betraktelser över sin tillvaro och dess ändamål, då han kände en
mager, knotig hand läggas på sin axel och en annan gripa om hans
arm, som om det vore döden, som ville taga honom på orden och
föra honom ut i dansen. Han såg upp och blev förskräckt: där stod
Ygberg, blek som ett lik, tärd i ansiktet och med ögonen så
urvattnade i färgen som endast hungern kan åstadkomma.
— Se god dag, Falk, viskade han med knappt hörbar stämma och
skallrade i hela kroppen.
— God dag, bror Ygberg, svarade Falk och kände sig vid riktigt
gott humör. Sitt ner och drick en kopp kaffe, för tusan! Hur står det
till med dig? Du ser ut som du skulle legat under isen.
 — Å, jag har varit så sjuk! så sjuk!
— Du har haft en trevlig sommar du, som jag!
— Har den varit så svår för dig också? frågade Ygberg, under det
ett svagt hopp att så skulle ha varit förhållandet, upplyste hans
gulgröna ansikte.
— Jag bara vill säga: Gud ske lov, att den förbannade sommaren
är över! För mig skall det få vara vinter hela året! Det är inte nog
med att man skall lida själv, man skall också behöva se på hur andra
glädja sig! Jag har inte varit med min fot utom tullarna! Har du?
— Jag har inte sett en gran sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni
månad! Men varför skall man behöva se på granar, precis! Inte är
det så nödvändigt! Och inte är det något märkvärdigt heller! Men
det är det, att man inte kan få det, som känns så bittert!
— Ja, det bry vi oss inte om nu; det mulnar där borta i öster, så
att i morgon få vi regn, och när solen syns igen så är det höst. Skål!
Ygberg såg på punschen som om han trodde det var gift, men han
drack ändå.
— Nå, tog Falk upp, det var du som skrev den där sköna
berättelsen om skyddsängeln eller sjöförsäkringsbolaget Triton åt
Smithen. Var det inte mot din övertygelse?
— Övertygelse? Jag har ingen övertygelse!
— Har du inte?
— Nej! Det är bara dumma människor som ha sådant!
— Är du omoralisk, Ygberg?
— Nej! Ser du, om en dum människa får en tanke, antingen av sig
själv eller av någon annan, så upphöjer han den till sin övertygelse
och håller på den och kör med den, icke därför att det är en
övertygelse, utan att det är h a n s övertygelse! Vad bolaget i fråga
angår, så tror jag att det är svindel! Det skadar nog många
människor, aktieägarna, men så gör det andra människor,
direktionen och tjänstemännen, dess mer glädje, och då har det
ändå gjort mycket gott!
— Har du då förlorat alla begrepp om heder, min vän?
— Man måste offra allt för sin plikt!
— Ja, det erkänner jag!
 — Det är människans första och största plikt att leva — att leva till
vad pris som helst! Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga
lagen fordrar det.
— Men hedern får man icke offra.
— Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt — de
fordra av den fattige, att han offrar den så kallade hedern! Detta är
grymt, men det rår icke den fattige för!
— Du har icke några glada åsikter om livet!
— Varifrån skulle jag ha fått dem?
— Ja, det är sant!
— Men för att komma till något annat, så har jag fått brev från
Rehnhjelm. Jag skall läsa några bitar för dig, om du har lust!
— Han har ju gått in till teatern, har jag hört!
— Ja, och där tycks han inte ha glada dagar.
Ygberg tog upp ett brev ur sin bröstficka, stoppade en sockerbit i
munnen och läste.
»Om det finnes ett helvete i livet efter detta, vilket är ganska
tvivelaktigt ...»
— Han har blivit fritänkare, pojken!
»Så kan det icke bliva värre än det jag har nu. Jag har varit
engagerad två månader och jag tycker att det har varit två år! En
djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör, har tagit
mitt öde i sina händer och han far fram med det så, att jag tänkt
rymma tre gånger om dagen; men försiktigtvis äro kontraktets
straffbestämmelser så svåra, att jag skulle förstöra mina föräldrars
namn, vilket i händelse av rättegång skulle komma i dagen, att jag
föredrager att stanna. Tänk dig, jag har uppträtt varenda kväll som
statist och ännu icke fått säga ett ord. Tjugu kvällar å rad har jag
fått stryka umbra i ansiktet och gå fram i en zigenarkostym, av
vilken icke ett plagg passar mig: trikoterna äro för långa, skorna för
stora, jackan för kort. En underdjävul, som kallas kulissufflör, ser
noga efter, att jag icke får byta ut dessa plagg mot dem som passa,
och var gång jag försöker krypa bakom folkhopen, som består av
fabrikörens-direktörens snusmalare, så öppna de leden och knuffa
fram mig till avantscenen, och tittar jag då åt kulissen, så får jag se
underdjävulen stå och skratta, och tittar jag åt salongen, ser jag den
onde själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes ha engagerat mig
för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle göra teatern något
gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på att jag
behövde öva mig i talroller någon gång, om jag skulle bli
skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa
först innan man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det
sade han vara lögn, och frågade om jag trodde att
skådespelarkonsten, den skönaste och svåraste av alla konster, icke
fordrade någon skola? Då jag svarade honom, att det just var min
mening, och att jag därför väntade otåligt att få börja den där
skolan, sa han att jag var en obildad hund och att han skulle sparka
mig! Då jag invände mot detta, frågade han ytterligare om jag
trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för ynglingar med
dåliga affärer, och jag svarade ett öppet, obetingat, glatt: ja! Då
förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller han på med
nu! Jag känner huru min själ brinner ner som ett talgljus i korsdrag,
och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till slut, fast
det i moln sig döljer», eller hur det står i katekesen. Men det värsta
av allt är, att jag förlorar aktningen för denna konst, som har varit
min ungdoms kärlek och dröm. Hur är det möjligt annat än att jag
skall börja underskatta värdet av denna konst, då jag ser personer
som komma hit utan uppfostran, utan bildning, från kroppsarbeten
och yrken, från gatan, drivna endast av fåfänga och lättja, utan
entusiasm och förstånd, och att se huru de efter ett par månader
spela karaktärsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha
någon gnista aning om den tid, i vilken de röra sig, eller ett spår av
insikt om den betydelse, personen de föreställa, ägde i verkligheten.
Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland
denna pöbel (några ledamöter av kåren hava varit i kollision med
paragrafer i strafflagen), som förtrycker mig, vad jag aldrig varit —
aristokrat, ty, så svårt kan aldrig de bildades förtryck kännas av de
obildade.
Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En
flicka av renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis är hon
också trampad och undergår samma långsamma avrättning som jag,
sedan hon med stolthet och förakt avslagit regissörens skamliga
anbud. Hon är den enda kvinnan med levande ande bland alla de
djur, som kräla här i smutsen, och hon älskar mig med hela sin själ
och hon är nu i hemlighet min trolovade. — O, jag väntar blott den
dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda henne min hand, men
när? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans, men så kommer
det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet! Att se
henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges, då
hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är mer än man
kan uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.
Från Olle kan jag hälsa och från Lundell också! Olle har blivit så
förändrad. Han har kommit in på ett nytt slags filosofi, som river ner
allting, och vänder upp och ner på alla saker, så att de stå på
huvudet. Det är mycket roligt att höra på, och förefaller ganska sant
ibland, men det blir allt farligt i längden. Jag tror att han fått dessa
idéer under umgänget med en skådespelare härstädes, som är ett
mycket gott huvud och som har stora kunskaper, men som är
mycket omoralisk och som jag både tycker om och hatar på samma
gång! Det är en besynnerlig människa! Han är i botten god,
uppoffrande, ädel, storsint, jag kan med ett ord icke ange någon
dålig egenskap hos honom — men han är omoralisk, och utan moral
är människan i alla fall en usling! Icke sant?
Nu måste jag avbryta, ty jag ser min ängel, min goda ande
komma, och nu skall jag åter ha en stund, då alla onda tankar skola
fly och jag åter skall känna mig som en bättre människa! Hälsa Falk
och bed honom tänka på mitt öde, när han har det svårt.
Vännen R.»

— Nå, vad säger du om det där?

— Det är den gamla historien om vilddjurens strider! Vet du,
Ygberg, jag tror man får lov att bli en dålig människa, om man vill
komma fram i världen!
— Försök på! Det är kanske inte så lätt!
— Har du några affärer med Smithen numera?
— Nej, gunås! Har du?
— Jag har varit hos honom rörande mina dikter! Han köpte dem
för tio riksdaler arket, så att han kan begå samma slags mord på
mig som den där vagnmakaren på Rehnhjelm! Och jag fruktar något
i samma anda, ty ännu har jag inte hört ett smul. Han var
fruktansvärt godmodig, så att jag har det allra värsta att vänta, om
jag bara visste vad för sort det blir! Men vad är det åt dig, min bror?
Du blir ju alldeles vit i ansiktet!
— Jo, ser du, svarade Ygberg och höll sig i räcket, jag har inte ätit
mer än de här fem sockerbitarna på två dar! Jag tror att jag
svimmar!
— Är du hjälpt med att få något att äta, så går det bra, efter som
jag lyckligtvis har pengar på mig.
— Visst är det hjälpt med äta, viskade Ygberg med matt stämma.
Men det befanns icke vara så, då de kommit in i källarsalen och
fått fram mat, ty Ygberg blev allt sämre och Falk måste ta honom
under armen och föra honom hem där han bodde borta i Vita
Bergen.
Det var ett gammalt envånings trähus, som klättrat upp på en
bergsknalle och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det var
skäckigt som om det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång
målas, men det kom att stanna vid spatlingen; det såg eländigt ut på
alla sätt, och det var knappt att man kunde sätta tro till
brandförsäkringsmärket, som satt där och ärgade och lovade att en
fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan. Vid husets fot växte
maskrosor, brännässlor och trampgräs, allesamman människans
trogna följeslagare i nöden; och gråsparvar badade sig i den
glödheta mullen som stänkte om dem, och barnungar med stora
magar och bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90
procent vatten, bundo sig halskedjor och armband av
maskrosstänglarna och sökte för övrigt förbittra varandras sorgliga
tillvaro genom att ofreda och okväda varandra.
Falk och Ygberg gingo upp för en sviktande och gnisslande
trätrappa och kommo in i ett stort rum, i vilket bodde trenne hushåll,
vilka indelat rummet med kritstreck i tre kretsar. I två av dessa
drevos yrken, av en snickare och av en skomakare; den tredje
kretsen var uteslutande ägnad åt familjelivet. När barnen började
skrika, vilket inträffade varje kvart, föll snickaren i raseri och tog till
att svära och förbanna, vilket åter framkallade bibelspråk och
förmaningar från skomakarens sida. Snickarens nerver voro så
förstörda av dessa eviga klagoskrin, upptuktelser och gräl, att han,
oaktat han föresatt sig att öva tålamod, föll i nytt raseri fem minuter
efter sedan skomakaren bjudit på försoningsprisen, och han var
mest i raseri hela dagen, men värst var det, när han åtfrågade
kvinnan »varför de djävlarna skulle skaffa så mycket barn till
världen», ty då kom kvinnofrågan på tapeten och då blev det svar
på tal.
Genom detta rum passerade Falk och Ygberg för att komma in till
den senares kyffe; men ehuru de gingo sakta och tysta, råkade de
ändå väcka två av barnen, varför modern började sjunga en
vaggvisa, mitt i ett resonemang mellan skomakaren och snickaren,
varför den senare genast föll i paroxysm.
— Tig, käring!
— Tig själv! Ska han inte låta barnen sova?
— Drag åt skogen med barnen! Är det mina barn? Ska jag ha ont
för att andra har varit liderliga? Va! Är jag liderlig själv? Va! Har jag
några barn själv? Håll mun, eller ska hon få hyveln i huvet!
— Hör nu, mäster! mäster! tog skomakaren till ordet; han ska inte
säga så om barn; det är Gud som skickar barnen till världen.
— Det var lögn, skomakare! Nej, det är hin onde, som skickar
dem! och så skyller de liderliga föräldrarna på Gud! Å, ni borde veta
hut!
— Mäster! mäster! Han ska inte svärja! Skriften säger att barnen
höra till himmelriket!
— Jaså, de ha så’na där i himmelriket.
— Gud, så han talar! utbrast den vredgade modern. Får han en
gång barn själv, så ska jag be för honom, att de ska bli lytta och
lama; jag ska be, att de ska bli stumma och döva och blinda; jag ska
be, att de ska komma på korrektionshus och på galgbacken; det ska
jag göra!
— Ja, gör det, liderliga stycke; jag tänker inte skaffa några barn i
världen, för att de ska slita en hund; ni borde ha spinnhus, som går
och föder såna där stackare till elände! Ni ä’ gifta? Ja! Ska ni vara
liderliga därför att ni ä’ gifta? Va!
— Mäster! mäster! Det är Gud som skickar barnen!
 — Det är lögn, skomakare! Jag har läst i ett blad att det är den
satans potatisen, som gör att de fattiga får så mycket barn, för ser
ni, potatisen innehåller två materier eller kroppar, som kallas syra
och kväve; när de förekommer under ett visst sammanhang och i
myckenhet, så bli kvinnorna fruktsamma.
— Nå, hur skall man hjälpa det då? frågade den vredgade
modern, vars känslor lagt sig under åhörandet av den intressanta
föreläsningen.
— Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begripa!
— Vad ska man äta då, om man inte får äta potatis?
— Biffstek, käring, ska du äta! Biffstek med lök! Va! Går det an
det? Eller chattå-briang! Vet du vad det är? Va! Det stod i
Fäderneslandet för en tid sen om en kona, som gått och tagit
mjöldryg, så att både hon och barnet höll på att stryka med!
— Vad säger han för slag? frågade kvinnan och spetsade öronen.
— Är du nyfiken? Vasa!
— Är det verkligen sant det där med mjöldryg? frågade
skomakaren och plirade.
— Jo, det driver både lever och lungor ur en, och det är svårt
straff på det för resten, och det är rätt!
— Är det rätt? frågade skomakaren med dov röst.
— Visst är det rätt! Den som är liderlig, han ska ha straff; och man
ska väl inte få mörda barn heller!
— Barn! Det är väl skillnad på det ändå, sade den vredgade
modern undergivet. Men vad är det där ämnet av, som mäster talade
om?
— Jaså, du tänker gå och göra flera barn, ditt stycke, fast du är
änka med fem! Akta dig för skomakarfan; han är mycket sträng mot
kvinnorna, fast han är gudfruktig! En pris på det, skomakare!
— Jaså! Det finns verkligen en ört ...
— Vem har sagt att det är en ört? Sa jag att det var en ört? Nix!
Det är ett zoologiskt ämne. Ser ni, alla ämnen, det finns omkring
sextio ämnen i naturen, alla ämnen indelas i kemiska och zoologiska;
det här heter på latin cornutibus secalias och förekommer utrikes;
par exempel på Calabriska halvön.
— Är det mycket dyrt, tror mäster? frågade skomakarn.
 — Dyrt! upprepade snickaren och riktade hyveln som om han
siktat med en karbin! Det är djävligt dyrt!
Falk, som med mycket intresse åhört hela detta samtal, spratt till,
då han genom det öppna fönstret fick höra ett åkdon stanna på
gatan, och tvenne fruntimmersröster, som han trodde sig känna
igen, öppna följande samtal:
— Det här huset ser bra ut.
— Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser
förskräckligt ut.
— Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om
det bor några fattiga här i huset?
— Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!
— Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta
på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.
— Hör du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid barnen först
här nere, sade revisorskan Homan till fru Falk.
— Jo, det ska vi göra! Kom hit, min lilla gosse; vad heter du?
— Albert! svarade en liten urblekt sexåring.
— Känner du Jesus, min lilla gosse?
— Naaj! svarade den lille skrattande och stack fingret i mun.
— Det är ju förfärligt, sade fru Falk och tog upp sin
annotationsbok. Jag skriver så här: »Katrina församling, Vita Bergen.
Djupt andligt mörker hos minderåriga.» — Kan man säga mörker? —
Nå, vill du inte lära känna honom? frågade frun vidare.
— Naaj!
— Vill du ha en slant då, min gosse?
— Jaa!
— Jag tackar, ska man säga! — »I högsta grad vanvårdade;
lyckades dock genom mildhet få dem att iakttaga ett bättre
uppförande.»
— Det var en förfärlig lukt; låt oss fortsätta nu, Eugenie, bad fru
Homan.
De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan
att knacka.
Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig bräda, så att
fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.
 — Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru
Homan, under det fru Falk blåste i rafraichisseuren över barnen,
vilka började skrika av svedan i ögonen.
— Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren, som gjorde
ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det
finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!
— Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru
Homan. Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var
bra.
— Tala han! sade revisorskan.
— Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med
mig! Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i
Niceum år 829, där den helige ande intogs i Schmackhaldinska
artiklarna.
— Nej, vi känner inte det, min goda man!
— Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger
skriften! Jaså, fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur
kan man då gå och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå,
ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder
ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva
den på barnen för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte till
oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så
behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! En pris, skomakare!
— Kan man skriva så här, Evelyn? frågade fru Falk. — »Stark otro,
förstockelse ...»
— »Förhärdelse» är bättre, Eugenie lilla!
— Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken
alldeles för liten ...
— »Frukten av de så kallade arbetarföreningarna ...»
— Mycket bra, sade revisorskan.
— Akta er för arbetarföreningarna, ni, sade snickarn. Det har
smällt på kungarna nu i ett par hundra år, men nu ha vi upptäckt, att
det inte är deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa som
lever på andras arbete; då ska ni få se på satan!
— Tyst, tyst, sade skomakaren.
 Den vredgade modern, som under detta uppträde haft ögonen
fästa på fru Falk, passade nu på i en paus och frågade:
— Förlåt, är det inte fru Falk?
— Nej, det är det visst inte! svarade personen ifråga med en
säkerhet, som frapperade till och med fru Homan.
— Å, Herre Gud, så likt fruntimret var den jag sa; jag kände
hennes far, jag, flaggskeppar Rånock på holmen när han var matros!
— Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit ... Bor
det flera därinne, som behöva frälsning ...
— Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och
kläder, eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men
det är inte värt att damerna gå in, för den ena ligger i kopporna ...
— I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord!
Kom, Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy, sådana
människor!
— Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk
och hotade med blyertspennan.
— Det gör jag, goa frun! sade modern.
— Men mannen! Var är mannen?
— Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.
— Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta
honom på arbetshuset! Här ska bli annat av! — Det här var ju ett
riktigt bra hus, som jag sa, Evelyn!
— Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då
man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på och det gör ingenting;
vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro
primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; v i
ha ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro sekundo, för
att era pigor ska slippa gå i trapporna; v i ha ingen vattenledning;
och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma
...
— Kom, Eugenie, för Guds skull; det här blir olidligt ...
— Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade
snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då
komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från
Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall,
och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få
ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så
att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått
igenom vattenprovet som vi ...
Fruntimren hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter
sig.
— Fy fan vad det luktar Eau de Cologne! Alldeles som efter
pyschor! sade snickarn. En pris, skomakare!
Han torkade sig med sitt blåa förkläde i pannan och tog åter till
hyveln under det sällskapet gjorde sina betraktelser.
Ygberg, som slumrat under hela tiden, vaknade nu och gjorde sig i
ordning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstret hördes
ännu en gång fru Homans röst:
— Vad menade hon med flaggskeppare? Din far är ju kapten?
— Han kallas så! För övrigt är skeppare och kapten detsamma!
Det vet du ju! Tycker du inte att det var ett oförskämt pack det där.
Dit går jag aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! Kör
till Hasselbacken!
 SJUTTONDE KAPITLET.
Natura ...
Falander satt en eftermiddag hemma och läste i en roll, då en lätt
knackning, två dubbelslag, hördes på dörren. Han sprang upp och
kastade på sig en rock och öppnade.
— Agnes! Det var rart främmande!
— Ja, jag måste gå och hälsa på dig; det är så förbannat tråkigt!
— Så du svär!
— Låt mig svära; det är så skönt!
— Hm! hm!
— Ge mig en cigarr; jag har inte rökt på sex veckor! Den här
uppfostran gör mig galen!
— Är han så sträng då?
— Han är förbannad!
— Å, fy Agnes, så du säger.
— Inte får jag röka, inte svära, inte dricka punsch, inte vara borta
om kvällarna! Men låt mig bli gift bara! Då!!
— Är det hans fulla allvar?
— Hans fullkomliga! Se på den här näsduken!
— A. R. med krona; nio kulor?
— Vi ha samma initialer och jag har fått låna hans plåt! Är det inte
fint?
— Jo, det är fint. Jaså, det har gått så långt!
Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och
blossade på cigarren. Falander betraktade hennes kropp med blickar,
som om han gjorde ett överslag i en kostnad, därpå sade han:
 — Dricker du ett glas punsch?
— Ja, gärna!
— Nå, du älskar din trolovade?
— Han är inte av den sortens karlar, som man kan älska riktigt. Ja,
det vet jag för resten inte. Älska? Hm! Vad är det egentligen?
— Ja, vad är det?
— Å! Det vet du nog! — Han är mycket aktningsvärd, rysligt till
och med, men, men, men.
— Nåå?
— Han är så ordentlig!
Hon såg på Falander med ett leende sådant att den frånvarande
fästmannen skulle ha varit räddad, om han sett det.
— Han är inte artig mot dig? frågade Falander med en nyfiken och
orolig ton.
Hon drack ur sitt punschglas, gjorde en konstpaus, skakade på
huvudet och sade med en teatersuck:
— Nehej!
Falander syntes nöjd med svaret och blev synbarligen lättare om
hjärtat. Därpå fortsatte han sin inkvisition.
— Det kan dröja länge innan du blir gift! Han har inte fått någon
roll ännu.
— Nej, jag vet det.
— Det blir tråkigt för dig?
— Man får lugna sig!
Här måste användas tortyr, tänkte Falander.
— Nå, du vet att Jenny är min älskarinna nu för tiden.
— Det där gamla, fula stycket!
Det drog en hel skara av vita norrskensflammor över hennes
ansikte och alla muskler sattes i rörelse som om de varit under
inflytande av en galvanisk stapel.
— Hon är inte så gammal, sade Falander kallblodigt. Har du hört
att kyparn på stadskällaren skall debutera som Don Diego i nya
pjäsen och att Rehnhjelm skall spela hans betjänt. Kyparen kommer
nog att lyckas, ty den rollen spelar sig själv, men den stackars
Rehnhjelm kommer att bli krossad av skammen.
— Gud i himmelen, vad säger du!
 — Så är det!
— Det kommer inte att ske!
— Vem kan hindra det?
Hon sprang upp från soffan, tömde ett glas, föll i en häftig gråt
och bröt ut:
— O, vad världen är bitter, bitter! Det är som om en ond makt satt
och lurade ut alla våra önskningar för att kunna mota dem,
spionerade ut våra förhoppningar för att kunna krossa dem, gissade
våra tankar för att kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt
ont, borde man göra det för att narra den där makten!
— Mycket sant, min vän! Därför skall man alltid utgå ifrån att det
skall gå illa! Men det är inte det sorgligaste! Hör på, skall jag ge dig
tröst! Du vet, att varje lycka som händer dig alltid sker på en annans
bekostnad; om du får en roll, så blir en annan utan, och då vrider
den sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; därför
är själva lyckan förgiftad. Din tröst i olyckan skall vara, att du med
varje motgång, du röner, gjort en — låt vara ofrivillig — god gärning,
och våra goda gärningar äro de enda rena njutningar vi äga.
— Jag vill inte göra några goda gärningar, jag vill inte ha några
rena njutningar, jag är lika berättigad som andra att lyckas och jag
— skall — lyckas!
— Till vad pris som helst?
— Till vad pris som helst måste jag upphöra att spela
kammarjungfru åt din älskarinna!
— Ah, du är svartsjuk! — Lär dig att misslyckas med smak, min
vän, det är större — och mycket intressantare.
— Säg mig en sak? Älskar hon dig?
— Jag fruktar, att hon fäst sig alltför allvarligt vid mig!
— Och du?
— Jag? Jag kommer aldrig att älska någon annan än dig, Agnes.
Han fattade hennes hand.
Hon sprang upp ur soffan så att strumpan syntes.
— Tror du att det finnes något som kallas kärlek? frågade hon och
riktade sina stora pupiller på honom.
— Jag tror att det finnes flera slags kärlek.
Hon gjorde ett slag över golvet och stannade vid dörren.
 — Älskar du mig helt, odelat? frågade hon med handen på
dörrlåset.
Han tänkte i två sekunder och svarade:
— Din själ är ond och jag älskar icke det onda!
— Jag bryr mig inte om själen! Älskar du mig? Mig?
— Ja! Så högt ...
— Varför skickade du Rehnhjelm på mig?
— Därför att jag ville känna huru det var att icke äga dig!
— Du ljög således, när du sade att du ledsnat på mig!
— Ja, det gjorde jag!
— O, du djävul!
Hon hade tagit in dörrnyckeln utifrån, och han hade fällt ner
spånjalusierna!
 ADERTONDE KAPITLET.
Nihilism.
Då Falk en mycket regnig afton i september vandrade hem och kom
in på Grev-Magnigatan, såg han, till sin förvåning, att det lyste i
hans fönster. När han kommit närmare, så att han nedifrån kunde
kasta en blick in i rummet, såg han uppe i taket en skugga som
liknade någon som han sett förr, men icke kunde erinra sig. Det var
en bedrövlig skepnad, vilken tog sig ännu sorgligare ut på nära håll.
Då Falk trädde in i rummet, satt Struve vid hans skrivbord, med
huvudet lutat i händerna. Hans kläder voro våta av regnet och
hängde ned mot golvet, där vattenrännilar bildat sig och vilka sökte
sitt avlopp genom golvspringorna; hans hår hängde i stripor ner från
huvudet och hans eljest så styva engelska polisonger, hängde som
droppstenar ner mot hans våta rock. Bredvid honom på golvet stod
hans svarta hatt, som böjt knä av sin egen tyngd och tycktes sörja
sin förlorade ungdom, ty den bar ett lågt sorgflor.
— God afton, sade Falk; det var ståtligt främmande.
— Håna mig inte, bad Struve.
— Varför skulle jag inte det? Jag vet ingen orsak varför inte.
— Jaså, du har också blivit förstörd!
— Jo, det kan du lita på, så att snart blir jag också konservativ! Du
har sorg, ser jag; jag hoppas jag får gratulera.
— Jag har förlorat en liten.
— Nå, då får jag gratulera den! — Säg mig, vad vill du mig
egentligen? Du vet att jag föraktar dig; det gör du väl själv också,
förmodar jag? Inte sant?
 — Visserligen, men hör du, min vän, tycker du inte att livet är
bittert nog utan att man skall i onödan behöva förbittra det för
varandra? Om Gud eller Försynen roar sig med den saken, så skall
väl icke människan också förnedra sig därhän!
— Nå, det var en förnuftig tanke; den hedrar dig! Vill du inte ta
min nattrock på dig, medan din bonjour torkar; du sitter bestämt
och fryser.
— Tack ska du ha, men jag måste gå snart.
— Å, du kan stanna en stund med mig, så få vi tala till punkt en
enda gång.
— Jag talar så ogärna om mina olyckor.
— Tala om dina brott då!
— Jag har icke begått sådana!
— Å, stora! Du har lagt din tunga hand på de förtryckta, du har
trampat på de sårade, du har hånat de elända! Minns du sista
strejken, då du ställde dig på ordningsmaktens sida!
— På lagens, min bror!
— Ha, lagen! Vem har skrivit lagen för den fattige, din dåre! Jo,
den rike! Det vill säga herren för slaven!
— Lagen har hela folket och det allmänna rättsmedvetandet skrivit
— den har Gud skrivit!
— Spar på dina stora ord när du talar med mig! Vem skrev 1734
års lag? Herr Cronhielm! Vem var det som skrev sista lagen om
prygelstraffet? Det var överste Sabelman — det var hans motion —
och den drevs igenom av hans bekanta, som då utgjorde
majoriteten! Överste Sabelman är icke folket, och hans bekanta äro
icke allmänna rättsmedvetandet. Vem skrev lagen om bolagens rätt?
Häradshövding Svindelgren! Vem skrev den nya riksdagsordningen?
Assessor Vallonius! Vem införde lagen om »laga skydd», det vill säga
lagen om den rikes skydd mot den fattiges rättmätiga anspråk?
Grosshandlar Kryddgren! Håll mun på dig! Jag kan dina fraser! Vilka
skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare! Vilka ha skrivit
skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om privatbankernas
sedelutgivningsrätt? Svindlare! Och detta påstår du att Gud har
gjort? Stackars Gud!
 — Får jag ge dig ett råd, ett råd, för livet, som erfarenheten har
givit mig. Om du vill förekomma den självförbränning, du som
fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt
över saker och ting; öva dig i att se världen i fågelperspektiv, och du
skall se huru smått och betydelselöst allt förefaller; utgå ifrån, att
det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal,
morotstjälkar, kålblad, traslappar, så blir du aldrig överrumplad mer,
förlorar aldrig någon illusion mer, men du skall däremot erfara en hel
mängd glädje, varje gång du ser ett vackert drag, en god gärning;
anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt — du behöver
icke befara att bli hjärtlös för det.
— Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet
har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något
enda bevis på godhet eller ädelmod, älskar jag åter igen
människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!
— Bliv egoist! Ge människorna fan!
— Jag fruktar, jag inte kan det!
— Sök dig en annan sysselsättning. Slå dig i hop med din bror;
han tycks trivas här på jorden. Jag såg honom i går på
kyrkostämman i Nikolai.
— På kyrkostämman?
— Han är kyrkoråd! Å, det är en karl med framtid. Pastor
Primarius nickade åt honom! Han blir nog stadsfullmäktig snart, som
alla tomtägare.
— Hur går det med Triton nu för tiden?
— Å, de hålla på med obligationer nu; där har din bror ingenting
förlorat, om han också ingenting vunnit, nej, han har andra affärer.
— Låt oss slippa tala om den mannen.
— Men han är ändå din bror!
— Är det någon förtjänst hos honom, att han är min bror? Men nu
ha vi talat hit och dit; säg mig nu ditt ärende!
— Ack, jag skall på begravning i morgon och jag har ingen frack.
— Nå, det kan du få ...
— Tack, min bror, du befriar mig från en stor förlägenhet. Det var
den saken, men det finns en annan också, av ändå mera grannlaga
natur ...
 — Varför väljer du mig, din fiende, till förtrogen i sådana
grannlaga fall? Det förvånar mig!
— Därför att du är en människa med hjärta ...
— Lita inte på det nu längre! Nå, gå på ...
— Du har blivit så nervös och olik dig, du som var så mild förut!
— Det var ju det, jag sa! Säg ut nu!
— Jag ville fråga, om du skulle vilja följa med till kyrkogården?
— Hm! Jag? Varför ber du ingen av dina kamrater i Gråkappan?
— Därför att det finnes omständigheter! Jag kan säga det åt dig!
Jag är inte gift!
— Inte gift? Du, altarets och sedernas försvarare, lossar du på de
heliga banden?
— Fattigdomen, omständigheterna! Men jag är lika lycklig ändå!
Min hustru håller av mig och jag av henne, och det är alltihop! Det
är en annan omständighet också! Barnet råkade av vissa skäl att bli
odöpt; det var tre veckor då det dog, och därför får det icke präst
vid graven, men det törs jag inte tala om för min hustru, för då
skulle hon bli förtvivlad; därför har jag sagt åt henne att prästen
möter ute på kyrkogården; så mycket att du vet det. Hon stannar
naturligtvis hemma själv. Du kommer bara att träffa två personer;
den ena heter Levi, han är yngre bror till direktören i Triton och sitter
på bolagets kontor; det är en älskvärd ung man med ett ovanligt
gott huvud och ändå bättre hjärta. Du ska inte skratta, jag ser nog
att du tror jag lånat pengar av honom; det har jag också, förstås;
men det är en man du skall komma att tycka om! Och så är det min
gamle vän, doktor Borg, som skött barnet. Det är en fördomsfri man
med mycket avancerade tänkesätt — och den skall du nog komma
att förstå dig på. Nå, nu kan jag väl räkna på dig; vi bli bara vi fyra i
vagnen, och den lilla i kistan naturligtvis.
— Ja, jag skall komma!
— Men jag får be dig om en sak till. Ser du, min hustru har
religiösa betänkligheter rörande den lillas salighet, efter som hon
dog utan döpelse, och hon frågar alla människor om deras tanke för
att få sinneslugn.
— Nå, du kan väl augsburgiska bekännelsen?
— Det är inte frågan om några bekännelser nu!
Welcome to our website – the ideal destination for book lovers and
knowledge seekers. With a mission to inspire endlessly, we offer a
vast collection of books, ranging from classic literary works to
specialized publications, self-development books, and children's
literature. Each book is a new journey of discovery, expanding
knowledge and enriching the soul of the reade

Our website is not just a platform for buying books, but a bridge
connecting readers to the timeless values of culture and wisdom. With
an elegant, user-friendly interface and an intelligent search system,
we are committed to providing a quick and convenient shopping
experience. Additionally, our special promotions and home delivery
services ensure that you save time and fully enjoy the joy of reading.

Let us accompany you on the journey of exploring knowledge and

personal growth!

ebooknice.com