Guide to UNIX Using Linux 4th Edition Palmer

Test Bank pdf download

https://testbankfan.com/product/guide-to-unix-using-linux-4th-
edition-palmer-test-bank/
We believe these products will be a great fit for you. Click
the link to download now, or visit testbankfan.com
to discover even more!

Guide to UNIX Using Linux 4th Edition Palmer Solutions

Manual

https://testbankfan.com/product/guide-to-unix-using-linux-4th-
edition-palmer-solutions-manual/

CompTIA Linux+ Guide to Linux Certification 4th Edition

Eckert Test Bank

https://testbankfan.com/product/comptia-linux-guide-to-linux-
certification-4th-edition-eckert-test-bank/

CompTIA Linux+ Guide to Linux Certification 4th Edition

Eckert Solutions Manual

https://testbankfan.com/product/comptia-linux-guide-to-linux-
certification-4th-edition-eckert-solutions-manual/

Operations Management Sustainability and Supply Chain

Management 12th Edition Heizer Test Bank

https://testbankfan.com/product/operations-management-
sustainability-and-supply-chain-management-12th-edition-heizer-
test-bank/
Introductory Chemistry 4th Edition Tro Solutions Manual

https://testbankfan.com/product/introductory-chemistry-4th-
edition-tro-solutions-manual/

Fundamentals of Modern Manufacturing 6th Edition

Groover Solutions Manual

https://testbankfan.com/product/fundamentals-of-modern-
manufacturing-6th-edition-groover-solutions-manual/

Legal Environment Today 7th Edition Miller Test Bank

https://testbankfan.com/product/legal-environment-today-7th-
edition-miller-test-bank/

Legal Environment of Business A Managerial Approach

Theory to Practice 3rd Edition Melvin Solutions Manual

https://testbankfan.com/product/legal-environment-of-business-a-
managerial-approach-theory-to-practice-3rd-edition-melvin-
solutions-manual/

Public Speaking for College and Career 10th Edition

Gregory Solutions Manual

https://testbankfan.com/product/public-speaking-for-college-and-
career-10th-edition-gregory-solutions-manual/
Investments 10th Edition Bodie Test Bank

https://testbankfan.com/product/investments-10th-edition-bodie-
test-bank/
CHAPTER 7: ADVANCED SHELL PROGRAMMING

TRUE/FALSE

1. The program development cycle begins with creating specifications for a program.

ANS: T REF: 340

2. After creating a flowchart, the next step in designing a program is to write the program code.

ANS: F REF: 343

3. Pseudocode is a design tool only, and is never processed by the computer.

ANS: T REF: 343

4. In UNIX/Linux, all shells support the same commands and programming statements.

ANS: F REF: 344

5. A .bash_logout file in each Bash user’s home directory executes commands when the user logs out.

ANS: T REF: 348

MULTIPLE CHOICE

1. The second step in the program development cycle is ____.

a. creating program specifications c. the design process
b. coding the program d. debugging
ANS: C REF: 340

2. A ____ is a logic diagram that uses a set of standard symbols to visually explain the sequence of
events from the start of a process to its end point.
a. flowchart c. block chart
b. map d. pseudocode
ANS: A REF: 340

3. Each step in the program is represented by a(n) ____ in the flowchart.

a. block c. label
b. arrow d. symbol
ANS: D REF: 341

4. In a flowchart, a(n) ____ is used to represent a process.

a. diamond c. circle
b. rectangle d. arrow
ANS: B REF: 342

5. In a flowchart, a(n) ____ is used to indicate process flow.

a. diamond c. circle
 b. rectangle d. arrow
ANS: D REF: 342

6. In a flowchart, a(n) ____ is an on-page connector to continue process flow.

a. diamond c. circle
b. rectangle d. arrow
ANS: C REF: 342

7. In a flowchart, a(n) ____ is used to represent a decision.

a. diamond c. circle
b. rectangle d. arrow
ANS: A REF: 342

8. When you create a script, you should include the command that sets the particular shell to use on ____.
a. the configuration file c. the first line of the script
b. your login script d. the last line of the script
ANS: C REF: 344

9. The line in the script for setting the Bash shell is: ____.
a. #!/bin/bash c. #/bin/bash
b. !#/bin/bash d. !/bin/bash
ANS: A REF: 344

10. For your own account, the shell that is set up by default is established by the system administrator in
the ____ file.
a. /etc/shell c. /etc/shadow
b. /etc/passwd d. /etc/default
ANS: B REF: 345

11. Each record in the /etc/passwd file is simply a record with variable-length fields separated by ____.
a. dashes (-) c. semicolons (;)
b. commas (,) d. colons (:)
ANS: D REF: 345

12. ____ is a multifunction tool that enables you to manage openSUSE from one location.
a. User Manager c. Control Panel
b. YaST d. MC
ANS: B REF: 345

13. The .bashrc file is a hidden file contained in ____ directory.

a. the root c. the /usr
b. your home d. the /home
ANS: B REF: 346

14. To view a list of the files in a directory, including the hidden files, you should enter ____.
a. ls -l c. ls -h
b. ls -r d. ls -a
 ANS: D REF: 346

15. The ____ file is run each time you log in or give the command to set Bash as your current shell, but
not when you run a subshell.
a. .bash_profile c. .bashrc
b. .bash d. .bash_login
ANS: A REF: 347

16. The ____ file typically contains settings, such as environment variable settings, aliases, and other
settings that you always want in effect when you are in the Bash shell.
a. .bash_profile c. .bashrc
b. .bash d. .bash_login
ANS: A REF: 347

17. The ____ file runs when you log in using the Bash shell as the default, and each time you start a Bash
shell within a Bash shell.
a. .bash_profile c. .bashrc
b. .bash d. .bash_login
ANS: C REF: 347

18. The ____ operator of the test command, combines two expressions and tests a logical OR relationship
between them.
a. | c. -O
b. || d. -o
ANS: D REF: 353

19. To format record output you can use the translate utility, ____.
a. tr c. trans
b. trns d. translate
ANS: A REF: 353

20. A simple way to delete a record using ____ is with the -d (delete) option.
a. awk c. test
b. sed d. tr
ANS: B REF: 354

21. A function name differs from a variable name because a function name is followed by a set of ____.
a. parentheses c. square brackets
b. curly brackets d. angle brackets
ANS: A REF: 360

COMPLETION

1. ____________________ enable you to determine the type of data needed for input, the processes that
must be performed, and the output requirements.

ANS: Specifications
 REF: 340

2. Two popular and proven analysis tools are used to help you design your programs to meet the program
specifications: the flowchart and ____________________.

ANS: pseudocode

REF: 340

3. The ____________________ that connect the symbols in a flowchart represent the direction in which
the program flows.

ANS: arrows

REF: 341

4. ____________________ instructions are similar to actual programming statements.

ANS: Pseudocode

REF: 343

5. The /____________________/bashrc file sets default functions and aliases.

ANS: etc

REF: 348

6. You can define functions from the command line by first entering the name of the function and then
completing the ____________________ to define it.

ANS: parameters

REF: 360

MATCHING

Match each option of the test command with a statement below.

a. -a f. -n
b. ! g. -nt
c. -r h. -s
d. -f i. -e
e. -ne
1. performs a relational integer test
2. tests for a nonzero string length
3. true if a file exists
4. true if a file exists and is a regular file
5. compares the first file in the argument with the second file to determine if the first file is newer
6. true if a file exists and can be read
7. true if a file exists and its size is greater than zero
8. logical AND
9. logical negation
 1. ANS: E REF: 350
2. ANS: F REF: 351
3. ANS: I REF: 352
4. ANS: D REF: 352
5. ANS: G REF: 352
6. ANS: C REF: 352
7. ANS: H REF: 352
8. ANS: A REF: 353
9. ANS: B REF: 353

SHORT ANSWER

1. What are flowcharts used for?

ANS:
Organizations use flowcharts to design and document all kinds of processes and procedures.
Programmers also use flowcharts to map and understand a program’s sequence and each action the
program takes. For the programmer the flowchart provides a map through the design process to show
what programs and logic must be created. It provides a way of linking what is wanted in the
specifications to the program code that is to be written.

REF: 340

2. What are pseudocode instructions used for?

ANS:
Pseudocode instructions are used to create a model that you can later use as a basis for a real program.

REF: 343

3. If you are using the Bash shell, what scripts are run automatically when you log in?

ANS:
With Bash set as your shell, two scripts run automatically when you log in: .bash_profile and .bashrc.

REF: 346

4. How can you set defaults for using the vi editor?

ANS:
If you like using the vi editor, you have the option of configuring a file called .exrc in your home
directory. .exrc can be used to automatically set up your vi environment.

REF: 348

5. What is the test command used for?

ANS:
The test command is used to analyze an expression to determine if it is true—often used in shell scripts
to verify an environmental condition, such as the existence of a file.
 REF: 349

6. How can you view the most recent command’s exit status?

ANS:
You can view the most recent command’s exit status by typing the command: echo $?.

REF: 350

7. What is a Boolean operator?

ANS:
A Boolean operator is a logical operator that symbolizes AND, OR, or NOT to evaluate a relationship,
such as a comparison of two expressions—and the result of the evaluation is either true or false.

REF: 352

8. The clear command is a useful housekeeping utility for clearing the screen, but you can use a faster
method. Describe this alternative method.

ANS:
You can store the output of the clear command in a shell variable. The output of the clear command is
a sequence of values that erases the contents of the screen. Storing these values in a variable and then
echoing the contents of the variable on the screen accomplishes the same thing, but about 10 times
faster.

REF: 355

9. What does “input validation” mean?

ANS:
Because users do not always enter valid data, a program should always check its input to ensure the
user has entered acceptable information. This is known as input validation.

REF: 358

10. What is a shell function?

ANS:
A shell function is a group of commands that is stored in memory and assigned a name. Shell scripts
can use the function name to execute the commands.

REF: 359
Random documents with unrelated
content Scribd suggests to you:
vilddjur. Ja, han fick sin vilje fram, ser du, men intet ljud fick han ur
denna munnen.
Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot bröstet. Solen
sände genom gluggen vid taket en bredare ljusstrimma, som kom
dammet att dansa i underbara färgskiftningar.
— När jag åter kom till sans, — återtog hon, var jag instängd i en
mörk källare, der jag fick sitta i dagar och veckor. Jag klagade
förstås för höga rätten, men höge herrar hacka inte ut ögonen på
hvarandre, och de satte mig i stället hit.
— Om du ljuger ett ord till, — inföll Anders otåligt och knöt handen
mot henne, — ska' jag krossa din otäcka skalle mot väggen der,
liksom du krossade ölkruset.
— Ha, ha!... Sämre slut kan man få! — svarade hon skrattande. —
Men vill du inte höra mig, gör du dig sjelf största otjensten.
Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på honom än i taket
samt började derpå hvissla en bekant soldatvisa, slående takten med
händerna.
— Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna höras från
kyrktornet? — sade hon för sig sjelf, då han reste sig upp och ville
lemna henne.
— Ja, det har du rätt i, Lisa!
— Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång!
— Det qvittar mig nu lika när det sker.
— Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det inte i dag, har du
ännu tid på dig att hjelpa henne ut!
— Jag?
Han såg förvånad på henne.
— Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir nog, när natten är
öfver, förd till Gillstu'n, och är du då rapp på foten, lär icke den
drönar'n Kinkel löpa fatt dig.
— Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad det var, du visste
om Elsa?
— Så du hänger läpp, stackars gosse, — svarade hon, härmande
honom. — Tro mig, det gör ingen man, att taga sorg på hand.
En aflägsen klockringning hördes i det samma, som kom Anders att
häftigt spritta till.
— I dag var det alltså, — utropade Fingerlisa, och hennes ögon
glänste. Derefter böjde hon sig hastigt ned och trefvade i halmen.
Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva klang verkade alltför
våldsamt på hans tankar. Utom sig af smärta, lutade han sig mot
muren.
— Har du fått tofflorna på dig än? — hördes nu mäster Kinkels
stämma från dörren, — eller ska' jag rappa dig hit? En så'n vacker
gosse som du är inte för slikt qvinfolk!
— Farväl Lisa! — sade Anders sorgset, i det han gjorde sig i ordning
att följa honom. — Jag har varit hård mot dig mången gång, men nu
är det ju glömdt?
— Det ordet ska' du ha tack för, Anders, — svarade hon med en
sällsam darrning i rösten. — Du ska' nog få se, att tiden ger äfven
dig tröst för ditt goda hjertas skull... Och Elsa Larsdotter hade du
nog i alla fall inte fått.
Han hade gått några steg, men vände sig häftigt om vid dessa ord.
— Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? — hviskade hon mot
honom. — Det är den samme, ser du, som tyske grefven gaf vackra
Elsa i fästegåfva?
— Var det du som tog Elsas ring? — ropade han utom sig och grep
henne hårdt i armen.
Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös.
— Nå skynda på fötterna, latmask! — skrek mäster Kinkel och
skramlade med nyckelknippan, — eller ska' jag läsa i hop dem, så att
de aldrig mer komma i sär.
— Gå med ringen till tyske grefven, — sade Fingerlisa brådskande,
— satan, du vet, han ska' nog för den gifva dig både gods och
guld... Säg honom att det är min tack för det han svek mig för Elsa.
Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i väggen och
började ånyo att gnola sin visa, under det att hon slog med
träskorna mot muren, så att det gaf genljud i hvalfvet.
— Du kom dock till sist utan att bråka — sade mäster Kinkel med en
anstrykning af godmodighet, då Anders raglade, lik en drucken, mot
dörren. — Och rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke
är någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare eller
hästbytare, som måste fraktas och forslas med hårdhandskarne,
alldeles som grannen här midt öfver fraktar sina svin till
julmarknaden... med rep, ska' jag säga, både om ben och tryne...
Och väl var det också för dig, ska' jag säga, ty mäster Kinkel är icke
den, som är släpphändt af sig eller ger sig i första hugget...
Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, förde denne
hedervärde stadens betjent Anders med sig ut på gatan. Här kom
han emellertid att närmare granska sin tyste fånges förstörda
utseende.
— Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt heller, — sade han
med ett fryntligt grin, som visade en ojemn rad af fula tänder. —
Rapp pojke, som du är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par
på gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. Men det var
nog ölet, som inte ville gå ur skallen på dig, kan jag tro, som var
skuld till allt samman.
Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill skulle väl friheten
gagna honom, då all hans lycka gått i qvaf, tänkte han.
— Hör, hvad jag säger... för sämre har du hört förr, — återtog mäster
Kinkel, förargad öfver att hans tröstegrunder icke tycktes hafva
någon verkan. — Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den
der rödgölingen, ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på
mången god dag.
— Kommer hon då att ligga nere? — frågade Anders lifligt. — Jag
tyckte dock, jag hörde klockorna nyss.
— Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra sig af sån't lappri.
Nej, de ha både Gudmund Åkesson och så Halte Lars, handtlangaren
och hvad de alle heta. Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten,
ser du, fins det alltid godt om.
Anders ryste till vid detta svar.
— Se der en som presten anammat, — sade en borgare, som mötte
dem, i det han försigtigt drog sig tillbaka bakom sin låga bodskärm.
— Åh nej, — hördes hans granne svara, — ser du inte på gehänget,
att det är den förrymde myntklipparen, som stal hos Mårten
Guldsmed, och som de nu ska' hänga.
— Upp med hufvudet pojke! — skrek mäster Kinkel, som hörde
deras tal, och fattade Anders under armen. — Jag vill icke tagas för
en rackardräng, hör du, som ska' hänga folk. Upp derför med
ögonen och se solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade
lekamen! Du skulle varit med i min ungdom! — Der ute på
Järfvavägen, just vid vägkorset, kom jag en vacker vinterqväll att
vrida omkring två trindskallige roslagsbönder, så att de aldrig mer
kommo rätt igen — och den tredje, ty på den tiden tog jag minst tre
i taget, råkade jag trampa på så ovåligt, att han icke kunde krafla sig
upp ur snödrifvan, förr än snön gått bort. Visst fick jag den här
något tilltygad, förstås, — fortfor han, skrattande, och pekade på sin
inslagna näsa, hvilken var delad liksom i två hälfter, — men jag har
just aldrig behöft stå efter kjortlar och krås i mina dar och har derför
varit tillräckligt vacker.
— Ondt som varit är man sällan rädd för, — svarade Anders, — men
får mäster Schultz, som är min mästare, höra, att jag varit i excess,
lär jag nog bli körd på porten för alltid.
— Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, annars hade jag
kan hända kunnat lägga ut liksom ett godt ord för dig, men ser du,
ingenting är mera farligt än att gripa folk i deras embete.
— Jag har inte velat någon menniska något ondt, och minst af alla
mäster Hvittlock.
— Pest och död, tror jag inte att du gråter, — sade mäster Kinkel och
ruskade Anders af alla krafter. — Ej har gamle Hvittlock, den
gynnar'n, ett hufvud af smördeg heller, som en så'n som du kan
bulta sönder. Men se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, — afbröt
han sig och plirade med ögonen. — Har du nu en daler i byxsäcken
att kasta “putte” om, kunna vi passa på i förbifarten och känna på
mor Kerstins nya mumma.
Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, och ville gerna
spendera dem på mäster Kinkel. De veko derför af inåt gränden och
stego genom en låg bakdörr in i krogrummet.
Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. Större delen
utgjordes likväl nu af äldre borgare, hvilka stodo försjunkne i
betraktande af ett brädspel, som två af dem som bäst höllo på att
afsluta.
— Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! — ropade mäster
Kinkel från dörren, vinkande åt Anders att följa sig.
— Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, — svarade den värdiga
matronan bakom skänkhyllan. — Och hvad bättre sort vidkommer, —
tillfogade hon med en rynkning på öfverläppen, — borde han veta,
att på “Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan
gång.
— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! — svarade mäster Kinkel,
skrattande, medan Anders tog plats vid bordet. — Annat till käft var
det, ska' jag säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och
helsade god morgon på mig för en trestyfversslant.
Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista orden, dock icke så
mycket att icke flere af gästerne hört dem och drogo på munnen
deråt.
Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, hon då och då
sände mot det hörn, der mäster Kinkel tagit plats, medan hon, med
sina bara, köttiga armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan,
vägde af och an på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. Det
var tydligt, att droppen, som skulle komma hennes vredes kärl att
frusta öfver, icke var långt borta.
Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, som man säger, i
första hugget. Han syntes tvärtom finna ett stort nöje i att betrakta
hennes argsinta min, dervid långt ifrån sparande sina reflexioner.
Hon märkte det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på
drycken, som skänkflickan satte fram, och spottade ut den gång på
gång öfver golfvet.
— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slutligen, ur stånd att
längre återhålla sin vrede. — Drick han på bara, mäster nosgrann!
Sämre kost smakade jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd.
— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade mäster Kinkel,
smackande med munnen, — vatten som vatten!
— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan han vara nöjd.
Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och detta tycktes
gräma honom.
— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund, — när hon satt
här bredvid på bänken och snackade med mig. Det var andra tider
det!... Ja, ja, inte hade hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när
hon ville kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad är det
mellan denna munnen, och...
Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom ett af de största
ölkrusen surrande tätt förbi hans öra och gjorde punkt, i det att det
klang i bitar mot fönsterbrädet.
— Det var hvasst, sa' han som skar sig, — ropade en af gästerne
under de andres skratt.
Mäster Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket.
— Se opp, pojke, — skrek han derpå till Anders, — får du se på
sjelfve Ulfspegel.
— Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! — svarade Anders. —
Hon hör ej till dem, som i kunnen sätta handskarne på.
— Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! Der fick du din
orlofsedel, gamle Kinkel! — ljöd det från alla håll.
— Och om du sticker fram en gång till med din giftiga tunga, —
tillade en välfödd borgare, med grått helskägg och klädd i lång
kappa, fodrad med ofärgadt fårskinn, — är jag man för att laga så,
att det blir pojken som för dig till Gillstu'n i stället för tvärt om!
— I borden blygas, mäster Kinkel, — inföll nu mor Kerstin sjelf, helt
belåten öfver att finna sådant medhåll. — I borden verkligen blygas,
säger jag, att bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke
fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och så öknämnen I
mig som den värsta... och det inför mina förnämligaste kunder!
— Se så, tyst nu gamla gumman, — sade mäster Kinkel godsint. —
Den, som kastar åt tjuren, får horn till svar, vet hon väl.
Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde åldermännens
fred så tidigt på dagen, få se dem på ett stop vin, hvilket desse, i sin
ordning nyfikne att få höra något om excessen qvällen förut, hvarom
hela staden talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog
sig emellertid undan till den mörkaste vrån i nedre ändan af salen,
hvarefter det hviskades och tisslades i den öfre halfvan den ene
timmen efter den andre. Stopen lupo friskt undan rundt kring de
skäggiga anletena, hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt
lyssnade till hvad mäster Kinkel berättade.
Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares
uppmärksamhet, i synnerhet då hans tal föll på den beskedlige
ynglingen, som han förde med sig, och dennes kraftiga hugg qvällen
förut. Ja, han berättade så väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden
på mera vin, utan, när betalningen skulle ske, till och med slapp att
betala sin egen skuld.
En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till hans tal hade varit
mor Kerstin. Hon hade nästan, tycktes det, vägt hvarje ord, han
yttrat, förmodligen för att finna någon anledning att hämnas. Men
plötsligen hade hon rest sig upp och lemnat rummet.
En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, bärande en
knippa korfvar i handen samt vände sig till Anders, som satt ned vid
dörren, försjunken i tankar. Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver
axeln, som kom honom att häftigt spritta till.
— Efter I endast sitten der och gapen karl, — ropade hon fryntligt,
— kunnen I gerna hjelpa mig att bära desse korfvar in i stugan der.
— Hon pekade dervid på en smal trappa strax vid spiseln.
Han såg frågande än på henne och än på mäster Kinkel, men då
denne syntes helt och hållet upptagen af historierna om sin stora
pålitlighet, försigtighet och förutseende, betänkte han sig icke längre
utan följde henne.
Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor Kerstin öppnade,
hvarefter de stego in i ett litet, lågt rum, som, att döma af det på
långe käppar uppträdda knäckebrödet, som hängde i taket, och de
månge rökte korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt,
måste vara ställets visthus. Anders fick emellertid icke tid att
närmare granska föremålen omkring sig, ty de hade knapt kommit
inom dörren, då gumman pekade med en betydelsefull åtbörd på ett
litet aflångt fönster vid taket och sade:
— Derigenom torde en man som du lätt nog kunna ta' sig väg.
Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, och syntes
derför helt förvånad, då Anders icke rörde sig ur stället.
— Var då den stackarn alldeles förskrämd? — tänkte hon.
Med en min af godlynt deltagande klappade hon honom på axeln
och återtog:
— Ser man på en så'n pojkvasker. — Men var nu inte längre flepig
som en flickunge. Jag är skyldig Er ett godt handtag för både i dag
och i går och mest för det I hackaden så dugtigt på den der
rödlöken i går qväll. Fast synd var det om den stackarn som alldeles
skulle mista tjensten.
— Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har fått lida sitt straff i
dag? — afbröt Anders henne ifrigt.
Han darrade på målet som en sjukling.
— Hm! talar du också om trollpackor? — svarade mor Kerstin
fundersamt och fäste en frågande blick på honom. Men strax derpå
började hon skratta. — Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå
miste om det spektaklet... Höga rådet kan nog vänta till mäster
Hvittlock får till baka svärdet.
— Vardt det då ingenting af i dag?
— Som jag säger! Han talade ju om allt samman derute nyss, den
der gynnaren. Men se så, skynda dig nu bara och lyd mitt råd.
— Tack mor, tack mor, i Jesu namn! — skrek Anders, utom sig af
glädje, i det han omfamnade och kysste henne med en häftighet,
som nästan gjorde henne smått förlägen.
Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste gycklaren i
Bollhuset, svängde han sig derpå upp i fönstret, och, just som
mäster Kinkel började svärja och väsnas öfver Anders' långa
bortovara, stod denne frisk och färdig utanför på gården.
— Hvart djefvulen tog han då vägen? — hördes i nästa ögonblick
mäster Kinkels stämma, och blossande af vin och vrede kom han
raglande uppför trappan. Då han kommit upp, behöfde ingen svara
honom, och han utbrast nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod af
förbannelser, att någre af de öfrige kunderna, som trängt sig efter
honom i trappan, måste träda emellan.
— Akta er Kinkel! — skreko de om hvarandre. — Akta er, ty I skolen
svära med tolf mans ed, om I anklagen mor Kerstin för sådant groft
brott som att ha' hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss
kunnen I lita på.
— Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och hela skrået till på
köpet, — skrek kan i högsta raseri och rusade ned för trapporna och
ut på gatan.
Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med gäckande min.
— En sådan stympare! — sade hon vänd till borgaren i
fårskinnskappan. — Men jag ska' lära honom för en annan gång att
komma till en hederlig borgarenka med slika kalumnier och förtal.
Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på nytt sin tron
bakom den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, och snart sorlades
och väsnades med vanlig enformighet i det gamla värdshuset “Tre
tunnor”.
 XXIII.

När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i
säkerhet för vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig
visshet om, huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig
bondqvinna kom emot honom upp för backen med en stor korg på
armen, och till henne vände han sig. Röd i synen och anfådd, som
han var, af den häftiga rörelsen, var han nära att skrämma slag på
henne. Men hans stammande frågor lugnade henne snart, och det
var med ett medlidsamt leende hon svarade:
— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. —
Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. — Derpå
blinkade hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till
rättstjenarne?
Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon
derefter trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger
eller slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt
hans nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då
han inte heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne
det samma, sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls
icke i hennes smak.
Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig
trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore
det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en
gång, och detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren”
Fibiger hade ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och
tagit till sig justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten.
Det var icke nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för
att tvinga ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på
hederligt vis, utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet
från accisen under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet
åter. Och blåbukarne — dermed menade hon stadsvakten — som de
skickade dit för att taga det till baka, fingo endast svedde tassar —
ty hela borgarskrået mötte naturligtvis med blankt stål, som det
osade annat af än af ugnsrakor och brödspadar.
Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det
dröjde någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men
inga vidare efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga
processlystnaden, hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och
hållet trängts i skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar
voro riktade på denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af
hvilken Anders trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat
inför rätten att ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af
någre skrikhalsar på “Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än
mindre velat föra honom till gillstugan. Att mäster Kinkel talade
sanning, derom vardt rätten ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin,
rädd som hon var att anklagas för att hafva hjelpt fången på flykten,
förklarade att hon aldrig hört något från mäster Kinkels mun, som
varit mera trovärdigt, än hvad han nu försäkrade.
När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt
han att sjelf uppsöka grefven.
Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade
öfver Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken
och rasade i stora flockar ned i de trånga gränderna.
I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och
med en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han
vände sig om, såg han en trupp ryttare följa henne på något
afstånd. De redo i skridt, skämtande med hvarandre, under det att
de ryckte i tyglarne, för att få sina bredbogade springare att kroma
sig för de häpna ansigten, som här och der dolde sig i
fönstersmygarne eller bakom förstugudörrarne.
Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den
ene stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt
emot, spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor
påträngande folkskaran.
Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och
kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var
strödd uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon
förnäm person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg,
tänkte han derför, ville han vänta och åse ståten.
Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund
derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det
var en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty
presterna buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en
ståt, som i denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick
komma en vanlig dödlig till del.
Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och
det ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se
så mycket som möjligt af “processen”.
— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! —
sade en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. — Annat till
ståt var det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och
framför dem dubbelt så många likbjudare.
Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp
med sina milda, smäktande ögon mot Anders.
— Är det sant mor, — frågade denna, efter att hafva svarat med en
nick, — att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe
kaptenen vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r?
— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt
folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. — Men tyst, barn.
Nu ska' man få se excess, vill jag lofva!
Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och
klockringen. Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der
ryttarne tagit plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade
män bakom sig. Han var klädd i rödt från topp till tå och hade en
yfvig röd fjäderbuske i hatten.
Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde
ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre
leden. Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och
slöto sig tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt
Österlånggatan, och prester och prestaver försvunno efter hvarandre
bakom hörnet. Då sprang plötsligt den sällsamme skepnaden fram
till kistan och kastade på locket en knippa harfötter.
— Der har du skammen, du fege förförare! — skrek han — som du
skulle låta komma öfver min slägt! — Derpå försvann han lika hastigt
som han kom, genom en låg portöppning i hörnhuset.
Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna
trängde sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen
kunde vara sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken
icke allenast träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en
hvar som deltog i tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter
fridstöraren, för att med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin
tillflykt. Men ryttarne och stadsvakten lade sig nu emellan, och de
afstodo småningom derifrån samt slöto sig åter till tåget.
— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? — frågade
gumman sin följeslagerska.
— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som
alltid låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en
syster, som tyske grefven hållit kär.
— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men ser jag rätt, så är
det Anders Barberare, som står här och tiger?
Hon nickade vänligt åt Anders.
— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro!
Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle
att använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans
lidanden, sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man,
åldermannen Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han
icke berättat hade andra sagt henne — och nu flödade tårarne ur
ögonen —
— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf,...
och Elsa sedan... Henne kunde hon då icke nog beklaga... Sådan
vacker och hjertegod flicka ... Men så voro också alle karlar, äfven
hennes Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... De
kunde icke lefva, om de icke finge se henne... Fast man får ta'
sorgen som den kommer — och inte är det värdt för gubben Lars att
trycka ned sig för sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och
karlarne bli aldrig så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på
allvar. — Men Anders var blott en vän till dem förstås och det rörde
honom icke så mycket som henne... Annat varit, om Elsa varit hans
trolofvade...
Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon
och hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders'
allvarliga anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af
pröfningarnas betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt
obenägen att praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till
man en sådan som luttrats i lifvets skola.
Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte
hon, att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde
dem hem på en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade
och följde. Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg
således i hans väg.
När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med
en af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne,
genom hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till
tågvirke än förut.
— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin
hustru på trappan, — att det är rätt och kristligt att förleda barnen
till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt
och arbete?
— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe
räkeln till qvartermästare? — svarade mor Grijs, genast färdig att
upptaga striden. — Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att
du en gång till kommer och trugar henne i hop med den
tobaksrökande morianen.
— Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa'
han som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker
åstad, ska' jag klappa honom både bak och fram!
— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru
eller barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för
boddisken...!
— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan orolig, då hon märkte
sin fars bekymrade min. — Hvart har han tagit vägen? Det är nu
snart en vecka se'n han var här.
— Ja, det får du fråga den lede.
— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman och slog händerna
samman. — Hvart ha de tagit vägen?
— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade åldermannen.
— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen
dalerna sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han
skulle köpa råg i Liffland?
— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — Om man sjelf biter
sig i tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås!
Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak
dryftas månge gånger förut och han kunde se på åldermannens
framskjutna underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i
ordning till en grundligare föreläsning, angående sin bortkomne
kompanjon.
Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen
instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af
torkad fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och
holländska skorpor, allt under det att åldermannen vidt och bredt
berättade om sina många olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne
vän, den skurken qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända
icke heller så orätt. Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande:
Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge
gäster, yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig.
Granrislukten och oset från de många talgljusen fylde liksom en
qväfvande ånga de låga rummen. Men sinnena voro unga och
behofven för glädjen små. Under de med lingonris omvirade
träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret efter det andra,
och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — Då stannade allt
liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och svordomar. Den
ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och krossades
i bitar.
Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig
excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet
uppsväldt af vin och värme hade han med våld banat sig in i
dansstugan och fattat den blyga Brita om lifvet, för att släpa henne
ut med sig.
— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde med sin hesa,
skrofliga stämma då man sökte hindra detta — Jäntan här, som jag
nu håller fast, är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast
hennes gnidare till far inte vill bestå prest till brölloppet.
Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga
näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven
spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo
till värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för
qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet
fråntagits honom och kastats ut på gården, hvadan han endast
kunde använda sina knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga
sin tillflykt ut på gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling,
ut på gatan.
Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad.
När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på
bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme
figurer komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i
hans anlete bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han
skälfvande bakom disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin
ångest förmådde, skyndade sig att lägga hasp och reglar på dörren.
— Och detta skedde i grefvens tid, ty qvartermästaren hördes strax
derpå i argsint ton fordra att genast varda insläppt. I annat fall skulle
han skjuta eld på hela huset.
Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i
fönsterkarmen, till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare
figur. Det var en tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt
och väpnad från topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en
stor ryttarepistol, två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och
dolkar, i ett bredt bälte, som han hade om lifvet och dess utom
släpade efter honom på gatstenarna qvartermästarens länga
huggvärja.
— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig,
du gamle räf! — ropade qvartermästaren, i det han stälde sig
bredbent och utmanande framför dörren.
Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma
denna önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i
sådant fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser,
som hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa
honom med.
När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till
“verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af
dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna.
Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den
förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led
någon skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i
dörren, ropande med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller
enskildt, de fege pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet
qvällen förut, samt aflägsnade sig med majestätisk hållning samma
väg han kommit.
En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu,
skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade
rival hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid
stadsvakten, och efter tappert motstånd vardt han afväpnad och
tagen i förvar, till åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort
varaktighet, ty hans höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände
genast bud till magistraten, att den fångne följande dag skulle sättas
i frihet, “efter som han lofvat att icke vidare synda mot konungens
plakat om skotts lossande i residenset”, och åldermannen vågade
derför på flere dagar icke vistas i sitt hem.
När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre
underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade
nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne
sökt tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en
löpeld kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade
samtidigt en murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum,
dit Elsa, enligt den allmänna tron, kommit flygande genom muren,
och på detta papper funnos, utom den ondes och andra fula namn,
äfven åldermannens. Från hökarboden hade papperet burits i en
blånsäck till kyrkoherden. Denne väckte nu åtal mot åldermannen
vid kämnersrätten, och slutet på den långa ransakning, som med
anledning häraf började, vardt, att åldermannen, öfverbevisad om
att hafva med den ondes tillhjelp velat göra guld, dömdes, “för det
tillfälle han sålunda beredt den onde att blanda sig i menniskors
angelägenheter”, till två veckors fängelse vid vatten och bröd.
Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid
att qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på
kroppen, utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade
derför natt och dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som
qvartermästaren lånat murverktyg hos en af grannarne, för att, som
han sade, laga en gammal spisel, som rökte in, samt att dessa sedan
återfunnits i trollrummet. Ju mer han grubblade, dess klarare
framstod för honom qvartermästarens plan att vilja bryta sig in till
tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri endast varit en
förevändning, för att komma in i åldermannens källare och der få
arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det
bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad
han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och
sedan dess hade han ej varit synlig i staden.
När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde
Anders icke längre lägga band på sin otålighet.
— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade
åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna
förevita henne!
— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen
i beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär
det icke gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!
Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen
för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen
och sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes
namn, betraktade honom de andre, helt förvånade.
— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär
inte mer få någon dom bruten.
— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på
honom.
— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid
gardet, han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att
sticka till honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge
kifvats om kjortlarne, för si förstås.
— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll
jungfru Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer,
när de buro ut kistan genom porten.
— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika
kavat som någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för
att bedja om straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur
bärstolen en gång. Men hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven
far din heller... se så, värre skaddöd har händt förr, för si förstås.
— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt
och reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere.
— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör
du, hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här
inne, räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig,
vill jag lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe
kaptenen att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.
— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru
Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog
afsked. — Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake
eller någon af de andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina
stop flere gånger än, innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att
hjelpa sin nästa!
Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes
handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes
blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom.
Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade
sig skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle
olyckan tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som
han nyss varit så säker på att kunna rädda.
 XXIV.

En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under

gynsammare belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är
uttröttadt af dagens äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den
tidiga morgonstunden öfva på Anders Barberare, medan han
vandrade ned åt staden.
Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog
söka hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man
orsakat genom sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne,
att Elsa var oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att
så fort som möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en
dag qvar att verka på —
— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då
han en stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum
och såg henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig
förr hade han känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den
gamla svartklädda damen var derför allt annat än sirlig. Men hon
hade icke ens ett leende för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i
hennes stela anlete, när hon tilltalade honom. Rösten lät dock
ovanligt mild och vänlig.
— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han
uppgaf sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande
land?
— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin
berättelse.